Nybliven änglamamma

Skickar en kram!

Jag vet vad du går igenom. Jag var med om samma sak. För en vecka sedan förlorade jag min lilla son i v.20. Har inte börjat jobba än men tänker ofta på hur det kommer att bli. Innan jul var jag gravid, nu är jag det inte. Vad ska man säga?
Tänker på dig. Kram på dig.

Vi först och främst beklaga alla förlust här inne.. Gick igenom samma hjärtskärande händelse I november 09.. Vi var i v 19+6 när jag var på rutinbesök hos min barnmorska.. Hon fann då inga hjärtljud.. In till Gyn akuten.. Inget liv i vår bebis.. 23/11-09 födde vi vårt änglabarn.. Vi vet fortfarande inte om vi har en son eller en dotter i himlen.. (Usch.. Detta blev jobbigt).. Vi vet inte heller vad som var fel, varför det gick som det gjorde..

Mig har det hjälpt att prata, prata, prata.. Med allt och alla som frågar.. Tårarna har runnit många gånger.. Men jag har bara blivit starkare och starkare.. Jag eller rättare sagt vi har haft ett stort stöd från familjer.. Jag har kunnat ringa dem när som jag har behövt.. Tror det har hjälpt mig mycket..

Jag beklagar verkligen och skickar massa kramar till dig i din sorg.

Vår lille ängel föddes på julafton 09. Han hade svår gomspalt. bukväggsbråck, cysta i hjärnan, hjärtat var placerat på fel sida och någon typ av hjärtfel. Vi valde att avbryta efter att läkaren sagt att vårt barn inte hade någon chans att överleva. Jag grät massa innan själva aborten och även efter. Emmellanåt mådde jag bra, skrattade med sonen när vi åkte bob osv men ofta grät jag mig till sömns själv. Hade ångest inför att jag skulle börja jobba. Jag valde att skicka mail till de jag jobbade mest med och även goda kamrater och de som visste om graviditeten för att slippa nyfikna blickar och massa frågor. Skrev som det var helt enkelt. Jag grät nog 80% av första dagen på jobbet, pratade med många om vad som hänt och fick ur mig en hel del. Och även andra dagen grät jag en hel del. Var faktiskt jätteskönt att få ur sig så mkt känslor hjälpte mkt. Idag kan jag prata om det utan att gråta eller bli känslomässigt "störd". Imorgon ska vi träffa läkaren och få höra om resultaten från obduktionen och fvp. Det river nog upp en del känslor igen.

Mitt råd är att ta dag för dag. Gråt när du är lessen och prata om du orkar. Det blir bättre, man orkar leva med sorgen och på något konstigt sätt accepterar man att det blev som det blev.