Folk säger fel saker, de rår inte på det. Det är så man får tänka för att inte bli onödigt sårad, sorgen tar tillräkligt med enerig som det är!
Det spelar ingen roll när i graviditeten man förlorat sitt barn. (eller om man förlorar det efter förlossningen, eller senare)Man kommer alltid ha ett barn för lite i sin familj, man kommer alltid få undra hur änns barn skulle vara när de växer upp. Man få aldrig svar på de frågorna, och det är det som smärtar. Sorgen är olika hos alla människor, och det går inte att sätta en skala på sorgen. Men det vi änglaföräldrar har gemensamt är att vi förlorat ett barn.
Känner igen det där med skulden. Vi hade hoppats på en dotter, eftersom vi redan har en dotter. Vi fick en son, som föddes för tidigt, och han levde bara i 8 dagar. Dessutom var vår graviditetet inte planerad, och jag blev inte direkt glad när jag fick veta att jag var gravid. Känns i bland som han kände på sig allt detta. Men han var älskad, han var efterlängtad och vi har ingen skuld i det som hänt. Vi älskar honom för alltid.
