Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

Förstår dig verkligen! Själv var jag sjukskriven i 3 veckor efteråt. Här var vi båda överens om att försöka på nytt igen så snart det gick, men oron fanns ju där hela tiden...tänk om man skulle vara tvungen att behöva fatta ett sånt beslut igen...fast för oss va längtan så mycket starkare trots allt. Har även 3 barn innan så det hjälpte nog oss mycket vi var tvugna att fortsätt vardagen så att säga...

Vi fick beskedet att våran lilla flicka hade kraftigt ryggmärgsbråck och vi fick då göra ett läkar ul i vecka 12 för att konrtollera så det barn vi väntar nu inte hade det felet. Så det borde ni kunna få tycker jag, dom borde ju kunna se om det är nåt avvikande i alla fall.  

Jag hade en frisk dotter innan o valde att göra en obduktion på tösen....jag fick inget svar på varför hon hade vätska i huvudet men läkaren sa att det var det bästa svaret jag kunde få för då var det minimal risk att det skulle hända igen. Vi fick göra ett ultraljud i v. 15 o så fick jag ett i v.32 för min skull. valde att göra ett tidigt ul i v.7 men då gick jag privat. Har haft kontakt med kurator och specialutbildad barnmorska (kallas här Amanda-barnmorskor annars är aurora ett vanligare namn tror jag)...och visst var man skräckslagen men ju längre tiden gick desto lugnare blev jag..

Hej! Jag kände att detta var en fin tråd att få lov att skriva av sig i. Med så många som gått igenom samma sak.
Den 10:e december var vi på RUL på en privatklinik i Göteborg och fick veta att njurarna på våran lille pojk var lite för stora. Dom mättes till runt 2 cm. Barnmorskan fortsatte kolla runt och märkte även att fostervattnet var lite i underkant av det normala.
Jag fick verkligen en chock.. det var som att få en smäll rakt i ansiktet.. Hur kunde min lilla bebis vara sjuk?
Jag hade mått så bra under hela graviditeten och både jag och min sambo var så lyckliga när vi äntligen fått ett plus.
Barnmorskan som gjorde ultraljudet skickade oss vidare till en specialist på NÄL den 15:e december.
De dagarna var långa när man inte visste vad som skulle hända..

Läkaren som kom och mötte oss såg så positiv ut och stämningen var lätt.. fram tills han började kolla runt med ultraljudet.
Njurarna hade växt från 2 cm till 5 cm på bara några dagar. Hade heller inget som helst fostervatten kvar..
Han var väldigt tydlig med att det inte fanns någon som helst chans att lillen hade klarat sig igenom resten av graviditeten. Vi valde att avbryta för att han skulle slippa lida.

Den 16:e december tog jag den första tabletten och den 18:e kl. 15:05 föddes världens finaste ängel. Adrian.
Efter 6 timmar av intensiva värkar var det äntligen över.. det var så jag tänkte innan jag fick se honom.. Så perfekt.

Kram ung mamma 91!!

Varm kram till dig Ung mamma.... Ja, du har ju läst mycket här förhoppningsvis... en massa ord om hur det kändes och kan kännas för andra... Inför det du gått igenom nu finns inga ord till tröst... bara en förståelse och massor av tankar vi kan sända till dig och din familj!!

Kanske ändå kan inge lite hopp med min fortsatta historia inför din(a) kommande graviditet(er). 6 månader efter att vår lilla ängel skulle ha fötts kom en frisk liten kille till jorden istället. Världens finaste lilla solsken och livet hade inte varit detsamma utan honom i våra liv. Nu, när han är 16 månader är jag gravid igen med till synes helt friska små tvillingtjejer ;) BF april... Livet återgäldar oss liksom det vi fråntogs på något märkligt sätt. Dessutom var det en Elvira vi miste och med två pojkar hade jag alltid undrat hur det skulle varit att få en liten tjej... Visst är livet förunderligt ibland!!?? Känner mig så lycklig just nu...men vet så väl vilket kaos du genomlevt...

Se till att ta emot hjälp. PÅ Östra KK har de fantastisk samtalshjälp att få av deras kuratorer. Det hjälpte mig enormt mycket!!!

Stor styrkekram igen och våga se framåt när sorgen börjar lätta. Livet går vidare, jag lovar...

/ K 

nu behöver jag skriva av mig lite. Trodde jag hade gått vidare på ett bra sätt efter det avbrytande jag gjorde i augusti 2011. Har försökt se ljust på livet och mått ganska bra under hela hösten. Nu däremot är det som om allt bara håller på att klappa ihop. Jag har varit så nedstämd de senaste dagarna. Gråter över ingenting. Känner mig inte glad längre... försöker hitta på roliga saker tillsammans med kompisar och min sambo och för stunden får jag tankarna på annat håll, men så fort jag inte aktiverar mig med roliga saker blir jag ledsen.

misstänker att det beror på att jag var beräknad att föda 2 januari. min högsta önskan under hösten (och jag har verkligen trott att det skulle bli så också) har varit att vara gravid innan Rasmus "födelsedag", 2 januari, men så går jag här så totalt ogravid med mensen forsande vi som blev gravida så lätt första gången. Behövdes bara 2 månader, men så nu vill det bara inte. Jag fattar aldrig när jag har ägglossning (har undvikit ägglossningstester då alla i min omgivning tycker att jag o min sambo "bara ska se till att ha det kul i sängen" och inte använda oss av något som kan skapa stress), mensen är oregelbunden (ena månaden 24 dagar, andra 32. hur ska man då veta när man har ägglossning?)... Jag känner mig bara så himla deppig. Varför ska det vara så svårt den här gången? Det tär så jävulskt på psyket detta! Kan inte hjälpa att jag blir så besviken varje gång mensen kommer! Och nu börjar jag få sådana där elaka tankar om alla andra som blir gravida och föder fram friska barn. tänker småbittert att "kul att det går bra för andra"... typ... Har två gamla klasskompisar som fick barn precis före nyår och jag har inte ens orkat gratulera dem. De enda bebisar jag klarar av att träffa just nu är mitt brorsbarn (men de bort i tyskland så tyvärr får jag inte träffa dem särskilt ofta) och en av mina bästa kompisars lilla tjej. Tur att ingen på jobbet är gravid, då hade jag inte orkat gå dit! Så här kände jag inte tidigare i höstas. Då kunde jag aldrig få nog av andra bebisar. Är det så här nu bara för att jag själv egentligen skulle haft en egen liten i min famn nu? Är nog dags att uppsöka kuratorn snart igen!

Som sagt, behövde bara skriva av mig lite. Vill inte prata om detta med några andra. Jag känner mig så hemsk. Det finns två människor som jag just nu helt ärligt gläds åt att de äntligen är gravida och det är en gammal kompis som förlorade sin bebis under förlossningen för 5 månader sen samt en annan tjej som jag lärt känna via den kurator som vi båda gått till och som också var tvungen att avbryta sin graviditet. I övrigt känner jag mig totalt likgiltig inför alla andra. Hoppas jag snart kan glädjas åt alla andra som är gravida och som får små bebisar. Slutsvamlat för den här gången!

Finns det några kloka ord från andra som kommit förbi den fas som jag känner att jag är i just nu?

Emsen: Förstår dina tankar helt och hållet. Vi gjorde vårt avbrytande i maj förra året och var beräknade till oktober. I augusti ungefär kände jag att jag började må bättre, men när bf-datumet kom och därefter mådde jag precis som du mycket sämre igen. Då blev det så påtagligt att det inte blev som det var tänkt. Jag hade då så många tankar på hur vardagen hade varit med en liten pojke vid min sida. Istället fick jag besöka kyrkogården.  Jag har fortfarande dom tankarna om hur det skulle varit. Nu skulle vår pojke varit ca fyra månader, hur hade han varit, vad hade vi sysselsatt oss med om dagarna och så vidare. Inte konstigt allt att de tankarna kommer. Vi har ju faktiskt blivit snuvad på en framtid...

Att du har svårt att glädjas med andra som är gravida eller precis fått barn är inte konstigt. Jag har precis samma känslor och jag känner mig som en dålig människa. Jag har diskuterat dessa tankar med min kurator och hon säger att tänk de tankar som kommer upp och ha inte dåligt samvete för att de tankarna finns för det är helt naturligt att de tankarna kommer i vår situation.
Vi behöver inte gratulera alla som blir gravida om det inte känns rätt. Då blir vi ju falska istället som bara låtsats. Då tycker jag att det är bättre att inte säga någonting alls. Alternativet är att vara helt ärlig mot sina kompisar och helt enkel säga som det är "jag kan inte glädjas åt din graviditet just nu men det är inte ditt fel utan det beror på mig och min situation". Jag har gjort det till en släkting och hon var helt förstående inför det. 

Vet inte om detta var några kloka råd, men ett försök i alla fall.

Skickar också de varmaste kramar och tankar jag har till dig. 

Emsen: var precis samma sak för mig...när det började närma sig bf datumet klappade jag ihop, sjukskrev mig o tog kontakt med läkare....han rekommenderade psykolog...tog kontakt med amanda.mottagningen ( typ aurora) och fick i samma veva reda på att jag var gravid igen så då vände det...kramar o lycka till

Tack för era svar och att ni förstår och även varit så här själva. Tycker det är så jobbigt att känna den här missunnsammheten mot andra. Jag vill ju inte det egentligen... Jag tror att jag ska bli bättre på att inte vara så glad o positiv mot alla som kommer med den glada nyheten om graviditet eller barnafödande utan faktiskt göra som du säger Majsanna och förklara varför jag inte kan känna någon glädje med dem just nu. Är nästan jobbigare att gå runt o låtsas som att allt är frid o fröjd än att få släppa fram de känslor man har. Alltså hemma är jag såklart glad när jag känner för det o ledsen när jag känner för det, men på jobbet eller bland andra så känner jag att jag rätt ofta håller uppe en fasad. Igår fick jag frågan från en på jobbet (som vet vad som hänt) hur läget var med mig. Han hade nog väntat sig ett glatt "bara bra" tillbaka, men jag kände att jag inte var på humör för att spela, så jag ställde en motfråga om han ville ha ett ärligt svar? Vad kunde han svara på det stackarn? Självklart fick han ett ärligt svar från mig, om än i en något bantad version. Men han tog mitt svar bra får jag säga och jag tyckte det var skönt att få säga att jag var lite deppig och varför. Ska börja köra på det att "som man frågar får man veta"

Jag tänker väldigt mycket på hur det hade varit nu om Rasmus hade kommit som planerat. De tankarna har verkligen blivit förstärkta efter BF-datum. Jag tänkte inte så jättemycket i de banorna förr, men nu. ojojoj...de går inte att stoppa.

Caos: är du mitt uppe i den här graviditeten nu eller har du redan fött? hur har tankarna varit? har det gått att ha en "avslappnad" graviditet?

Och till Majsanna: jag såg på din blogg att det är dags igen nu. Håller alla tummar!

tack igen för era ord!!