Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

Jag har sådan ångest över att ta tabletten imorgon. Jag vet att vår lille son inte kommer att kunna leva men jag vill inte själv göra handlingen.
Vi pratade med kurator och sjukhusprästen idag. Det kändes skönt men jag fasar så för att ta tabletten och för själva förlossningen.
Livet känns så skört och hemskt. Varför ska man behöva utsättas för något så grymt som att avsluta sin graviditet av sitt älskade efterlängtade barn?

Tack för att du delar med dej.
Jag var på ett daterings ultralju d, hade tackat nej till KUBtest men fick göra själva ultrat. Där så dom att det fanns ett sk hygrom runt fostret. En vätska under huden som låg runt hela bebisen kan man säga. Först sa dom att den har en bred nacke, ja ja tänkte jag och sa att då har den väl DS. Det var liksom inget som jag kände någon oro kring där och då. ( Var själv där då vår flicka var sjuk hemma ).
När läkaren kom och började förklara vad hygrom kunde stå för så började jag väll fatta att detta var inget bra. Allt såg så fint ut, hon rörde sej, vinkade, såg perfekt ut förrutom den där vätskan då.

Det här var en fredag. Jag fick komma tillbaka på onsdagen och göra FPV och blev lovade att det skulle ringa på fredag, då kunde man ha svar på trisomi 13,18 och 21. Jag tycktde det var vidrigt att göra provet och jag började dessutom att läcka massor med vatten så dagen efter fick jag åka in och göra ett nytt ultra. Bebisen levde på fint därinne och jag åkte lättad hem.
På fredagen ringde hon min läkare och sa att det såg tyvärr inte bra ut och då förstod jag att det var 13 eller 18 för vi hade sagt redan innan att är det DS så är det inga problem.  Så det handlade om 18 och då fanns inget mera att göra.

Jag förstår din känsla och dina tankar kring att inte vilja se. Vi valde att inte göra det då och det ångrar jag. Hon är jättefin på dom kort som jag fått nu i efterhand. Vi fick med oss hand och fotavtryck när allt var över och 2 veckor senare fick jag bilderna av min kurator. Jag har valt att gå till henne för att vi kan inte prata om det här hemma. Vi är så olika i hur vi känner och det mår jag inget bra i.
Hur reagerar era män ?

Vad jag önskar att någon kunde säga att du ska slippa gå igenom det här, men tyvärr så är det nog den ända vägen. Kram

Ja det är fasansfullt och overkligt. Det är en jättejobbig del att ta den där tabletten, det blir så definitivt då.
Jag åkte till sjukhuset och tog mina och jag hade bestämt innan att jag inte skulle börja fundera kring det där och då utan bara ta dom så fort som det gick och det gjorde jag.
Usch jag blir så ledsen när jag tänker på det.....
Det är så fruktansvärt ochmänniskor som inte varit med om det kan inte föreställa sig vad det innebär.

Jag önskar dej varmt lycka till och mina tankar kommer vara med dej.

jag har liksom stängt av nu. mina känslor är på is verkar det som. vill bara ha det bakom mig åka hem och sova och fortsatta leva. Imorgon tar jag tabletten, kanske då att saker inom mig ändras..men nej vi vill inte veta något som har med detta "barn" att göra. för tungt helt enkelt.........................

Sänder alla en varm kram som ska behöva få utsätta sig som jag för en avbrytande graviditet. Ett ultraljud ska ju vara glädje att se sitt barn för första gången men ibland slutar det som en mardröm. 2008 fick vi en änglason som hade stora hjärnskador mfl, han var helt perfekt på utsidan men insidan var så trasig. Vi hade honom hos oss i flera timmar och tog ca 40 egna kort. Det är så olika hur man vill göra och inget är rätt eller fel. Till själva förlossningen så försökte vi göra det till en fin upplevelse även om det givetvis var sjukt jobbigt. Vi har fått mycket själv efteråt och vi pratar ofta om vår son, vår första efterlängtade son. 2009 var ett år med sorg och även kämpande för ett syskon till honom och vi lyckades i nov 2009 men fick MA i vecka 13 i jan 2010. Varför ska man behöva gå igenom detta med? Nu försöker vi komma på fötter igen och så småningom orka igenom detta en tredje gång....

Sorgen hanteras så olika från män till kvinnor men det vi hade gemensamt var att vi var öppna med det som hänt och att vi faktiskt har fått för första son som är en ängel. Jag var givetvis sjukskriven längre då det är min kropp som utsetts för detta hemska men det är viktigt att man kan sörja på olika håll men även tillsammans.

Ta hjälp av proffessionella men även fam, vänner. Prata om era små änglar om ni kan för det har hjälpt oss.

Även om allt ser svart ut nu så kommer sakta ljuset i den mörka tunneln.

Styrkekramar till er alla som behöver det.

Cat79, kram på dej. Kan inte förstå varför vissa av oss alla människor ska få så mycket av elände.  Hoppas ni lyckas nästa gång !

måste bara få fråga er som gjort sen abort.. Det pillret som man tar innan, gör det ont att få den? Hur reagerar ens kropp på den?

Det gör inte ont att ta tabletten och min kropp reagerade inte på det.

Man kan blöda i över 2 mån.

Nej det gör inte ont. Jag beklagar så. Varit där två gånger själv.