Hej alla fina mammor.
Detta med nya graviditeter är så sorgligt, Vi som har drabbats av denna hemska öde, kommer aldrig uppleva en "normal" graviditet, Vi kommer ständigt att oroa oss.
När jag var gravid med Jones var det ända som var i huvudet är att få ett friskt barn, det var så svårt att njuta när man ständigt var orolig. om omgivningen mötte min oro som om jag var dum i huvudet, man fick många gånger höra att detta kommer inte hända igen, och hur än man förklarade att vi har en risk på 50 % att just det kan hände igen, verkade som om jag pratade en konstig språk som inte fanns.
Och när vi fick reda att babyn är frisk vid vecka 20-25, kunde inte folk första att man är fortfarande orolig, att trygghet känslan som de flesta lever i," detta händer inte mig" existerar inte för mig längre, utan den rycktes bort med mitt förlorade barn.
Att bli gravid igen är för mig en stor psykisk omställning,
Jag längtar så efter en syskon till Safa och Jones, men jag vet att det skulle vara så jobbigt just nu, inte bara för mig, utan för hela familjen.
Behövde skriva lite av mig, det är inte så många som lyssnar till mina tankar här hemma, min man vill inte prata om Safa eller nåt som har nåt med henne att göra, jag tror att det gör för ont för han, eller så vill han skydda mig från den smärtan, jag vet inte.
kramisar till er
