Julafton: Jag tycker att du ska åka in om du är orolig. Tycker inte alls du behöver känna att det är pinsamt, om de säger att allt ser bra ut när du kommer in så behöver du i alla fall inte oroa dig mer över det. Hoppas det löser sig!
Känner igen mig i det ni andra har skrivit. Det är nu 4,5 veckor sedan vi miste vår pojke och jag känner att jag inte kan "lita" på livet mer. Hm lite svårt att förklara, för egentligen kunde man ju inte lita på något innan heller, man vet ju egentligen aldrig när man kommer att drabbas av sorger i livet, hur länge man själv och de man älskar får leva. Men det här har gjort mig smärtsamt medveten om att man inte kan VETA om man är här i morgon, jag kan inte veta att jag någonsin kommer få barn. Har en dröm om att bo med min man och några barn i en villa, att få en liten familj.
Folk säger att: det går säkert bra nästa gång, du kommer säkert att få flera barn mm. Vet att de bara säger det för att trösta, men jag blr faktiskt lite arg när jag hör sånt. För det är ingen som vet, varken jag eller de om jag någonsin kommer få barn! Självklart hoppas jag så mycket att det gör ont att det kommer lyckas en dag, men jag vet inte vad som händer i framtiden, det enda jag vet är vad som sker här och nu så det är det jag får försöka göra det bästa av. Dvs att försöka leva i nuet, hur svårt det än kan vara. För jag är maktlös inför det här, försöker inse att jag inte kan planera eller styra mitt liv så orkar inte slå knut på mig för att försöka kontrollera något jag inte kan styra...
Hm blev lite förvirrande och långt, bara några tankar från mig.
Kramar
