Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

Rynna - en massa kramar till dig!!! Vi hade också en minnesstund med sjukhusprästen och tog en massa bilder på lille Love. Det kändes skönt att ta farväl på ett fint och värdigt sätt.

Idag började jag jobba och det kändes riktigt bra. De flesta av mina kollegor som själva har barn satt och grät när jag berättade vad som hänt. Själv så lyckades jag hålla mig lugn och sansad hela dagen och tyckte att det var skönt att prata av mig.
Livet går vidare trots allt.

Jag har bestämmt mig för att vara lycklig och glad för allt jag har - min man, vår 1a son, mitt jobb, mina vänner, vårt underbara liv. Livet är så kort och jag har så mycket att vara lycklig och tacksam för. Det måste jag tillåta mig själv att njuta utav. Jag kommer alltid att älska vår änglason och han kommer alltid att finnas med oss. Men jag ska inte glömma av att leva i nuet.
Kram till er

hej!

Vad bra att jag hittade er. vi ligger nu inne på sjukhus för att mitt vatten gck i sönsdags natt. är nu i v18+6.
vi ligger här nu o ska besluta om att fortsätta kämpa med hemskt dåliga framtidsprognoser. eller avbryta allt o försöka börja om.

vi förlorade ett barn med hjärtfel i magen i v36+ förra året. vilket gör att kampen att fortsätta känns som en omöjlighet för våra psyken.

hur har ni gjort? jag förstår ju att ni avbrutit er graviditet. men skulle någon av er kämpa för vårt "problem"?

Hej och välkomna till alla nya! Skönt att ha er här inne i värmen!

Rynna: Jag beklagar så djupt... och orden fattas, det vet alla här inne... men trösten är att vi alla förstår exakt hur du känner dig. Extra hemskt att ha fått indikationer tidigare och nu bara inte ha ngt val. Vilken fruktansvärd tid för dig. Vi levde lyckligt ovetandes ända till RULet förutom att jag inte kunde/ville förknippa mig med graviditeten och ngt kändes konstigt. Ja, dina frågor är väldigt befogade och det är väl det där VARFÖR som lever kvar i mig eftersom man talar om slumpen... Varför slumpen just här och nu och med mig?? Känslan av orättvisa och att liksom vara utvald för ett elände. Men det är ju inte så... bara det att det är ett mirakel varje gång allt går rätt i den där fantastiska processen inne i magen och att det kontigt nog oftast sker mirakel. Du ska veta att livet går vidare och jag tror att ni kommer våga försöka  igen ganska snart. Här finns vi! Mitt råd är tillt dig att prioritera dina egna känslor ett bra tag framöver. Vänd fokus inåt och läk dig själv med hjälp av vänner familj och kurator. Min kurator har varit helt enorm. Utan henne vore jag inte där jag är idag. Sänder dig all den kraft och ork jag förmår. Snart ljusnar det- jag lovar!!

Lilla Lime: Det är helt ofattbart att det händer ngt sådant här efter det ni redan tvingats gå igenom... Jag har följt tråden vi som väntar... och jag vet inte hur jag skall kunna uttrycka den enorma tyngd jag känner för dig och din familj. Jag kan inte uttala mig om ditt fall då jag inte vet vari problematiken ligger och varför ni måste ta ställlning till ett ev. avbrytande. Oavsett så tror jag att du bara kan lyssna till en enda röst- och det är din egen. Vi fick klara besked om att det handlade om två svåra diagnoser med troligtvis hjärtfel och annat utöver det. Chansen att Elvira skulle överleva fanns men frågan var till vilket liv. När vi skulle ta beslutet ville jag höra och veta allt om hur barnet skulle kunna tänkas leva om vi fullföljde. Men när vi kom till kuratorn så ställde hon en enda inledande och avgörande fråga till mig och den var: Hur hade du tänkt att ditt eget liv skulle se ut om 2 år, 5 år, 10 år...? Det var där och då som jag kunde se ett beslut. Ett beslut som sekunderna innan hade känts helt otroligt omöjligt att fatta. Endast mina och min sambos känslor, tankar, rädlor och förhoppningar om framtiden kunde avgöra. Resten kan man bara spekulera i. Jag kände att det skulle kunna finnas alla möjligheter för mig att få ett friskt barn senare i livet och att det skulle vara helt fruktansvärt för mig att gå med all oro en halv graviditet till och sedan hela livet eller kanske bara en kort tid med ett mycket sjukt barn. Hur stor skulle min sorg bli då om vi miste henne efter att verkligen ha lärt känna henne... Men i ditt fall, som redan gått igenom att mista ett barn under en graviditet... att orka försöka igen och börja om... Det är så orättvist- så vidrigt och så förskräckligt... Jag kan bara skicka massor av varma kramar och tankar och uppmana dig att lyssna inåt... Önskar jag kunde säga mer...
/ K

ego: Snälla ni- tänk på mig i veckan som kommer. Då gör vi moderkaksprov (11+ 3) för att vara säkra på att slippa avbryta sent igen om det mot all förmodan skulle vara kromosomfel igen... Missfallrisken är 0,5-1% och jag hoppas, hoppas, hoppas.... att allt går bra...

Rynna: Välkommen hit, är så ledsen över att höra om vad du har gått igenom :( Vår Emil hade ett svårt hjärtfel, men vi fick först veta det vid rul. Känner igen det du berättar, han såg också så fin ut när han föddes, det kändes så fruktansvärt att hjärtat skulle vara så trasigt när resten såg så perfekt ut. Massa kramar till dig!

LillaLime: Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag hör er historia. Önskar att det var något jag kunde göra. Tänker på er och skickar en massa styrkekramar, det finns inga ord...

Sångerska: Ska skicka så många tankar jag kan och hålla alla tummar och tår jag har för att det ska gå bra på testet! ! !

Kattfabriken: Så skönt att det gick bra på jobbet. Beundrar din inställning, jag försöker, försöker också tänka så positivt det nu går och leva i nuet. Ibland går det bra men ibland går det tyvärr sämre. Men övning ger ju färdighet säger de ju, så man får väl öva sig på att vara tacksam för det man har. För man ska ju leva så man får helt enkelt göra det bästa av den tid man har kvar. 

Kram till er alla!

Jag mår skit idag. Jag skulle varit i v 30 nu och det känns så jävla maktlöst trist att inte få vara det. Jag är så arg och frustrerad över att vi inte bara kan försöka igen utan måste betala 25,000 kr och genomgå en behandling som är jobbig och tråkig. Är så trött på att vara ledsen och nedstämd och jag är trött på att må så här !
Livet är så upp och ner, ena dagen mår jag skapligt men som idag är det bara tungt och tårarna rinner.

Rynna: kram, jag känner med dej !

Lilla Lime: jag lider med er och kan omöjligt förstå vad ni går igenom. Hua så hemskt att ni ska behöva våndas och fundera när ni redan varit med om ett dåligt slut innan ! Det går omöjligt att råda hur man ska göra, det måste ni känna efter själva. Det är oerhört svåra beslut, men som man måste försöka fatta på ett eller annat sätt. Sänder en stor kram till dej !

Sångerska; du har mina tummar och tår att allt går bra !!

Lilla Lime: är så ledsen för er skull... hur kan en och samma person genomgå detta? Ett stort varför som man aldrig få svar på. Jag tycker att jag haft det tufft med två graviditeter som ej gått längre än v 22 och v 13 men kan inte föreställa mig din sorg. Skriver som tankar2009: vad har ni fått för prognoser när det är så tidigt i graviditeten? Det är bara du och din andra hälft som kan ta detta beslut och det måste vara så tungt att behöva åka hem utan en liten denna gång med om det blir så i slutändan.

Tänker jättemycket på dig och önska dig all lycka. Styrkekramar i massor!

hej!
förlåt att jag inte svarat tidigare i veckan. vi har grubblat o läkarna har sagt alla möjligheter. men vi insåg ganksa snart att det var en kamp som ändå antagligen skulle sluta i en ny liten ängel. om det inte skedde innan födsel kunde genomföras så antingen då eller nångång under första året pga komplikationer. lungorna skulle ju inte utvecklas bla.
o fostervatten producerades men det rann rakt ut. o nån lösning på spruckna hinnor tror inte läkarna att vi nånsin kommer få.

vi valde, som ni kanske förstår på mina ord, att avbryta. så i torsdags gick pappren iväg till socialstyrelsen. i fredags fick vi godkänt. då pratade läkaren om att vi skulle få det avslutande pillret direkt. men sen kom de på att vi skulle få vänta 2 dagar på fortsättningen så de skulle ge pillret idag så att vi kunde få egen barnmorska på måndag...

men jag reagerade snabbt på det pillret. så de satte in piller i underlivet o gav mig smärtstillande. sen tog det inte lång tid... runt halv 3 föddes en liten liten kille.

men moderkakan ville inte riktigt så jag hann förlora lite för mycket blod. så de har pumpat in massa dropp o så. moderkakan kom ju ut som den skulle, men jag har fortfarande inte ork att ta mig till toan själv...

jag förstår att det är hemkst för er. det är inte kul för oss heller. men om vi jämför detta med förra gången så är det knappt att det går jämföra. kankse är det lättare för att vi valt det lite själva. eller för att vi kunnat bearbeta några dagar innan. eller för att han var så väldigt liten. alice var ju en "färdig" bebis. visst kommer vi vara ledsna för detta med. o vi kommer sakna även vår lille son. men den extrema tomheten, det smärtsamma mörkret o hopplösheten kankse inte blir på samma sätt.

det som känns jobbigast är faktiskt tanken på att alice nu är storasyster. vi har fått en lillebror. o det är verkligen stora o lille... alice vägde omkring 2700gram, nu var det 265gram... alice var 47cm o lille är 22.

vi har namn på förslag men inte bestämt än.

tack igen.
kramar