är jag värdig minnen av vårat barn, skall man ge det ett namn?

vilken jobbig sits, men självklart är du värdig minnet av barnet! det är ett svårt beslut ni har fattat men det är för barnets bästa (anser jag), grava missbildningar på inre organ leder ju oftast till en alldeles för tidig död och många gånger ett plågsamt liv, något jag aldrig skulle vilja utsätta mitt älskade barn för och att ni då valt att inte "fullfölja" graviditeten tycker jag är starkt gjort och absolut inget att skämmas för

Jag har avbrutit i vecka 22 men han var mycket mindre pga missbildningar. Vi gav honom ett namn, köpte en filt som han fick ligga i och så tog min man fotografier. Jag höll i honom också. Jag ångrade mig just då men efteråt var jag väldigt glad över de få sekunder jag fick med honom. Fotona har jag aldrig titta på men jag vet att de finns, vilket är mycket viktigt för mig.

Beklagar att du skall behöva gå igenom detta jobbiga. Självklart är du värdig minnen! Valet är på ett vis inte frivilligt kan jag tycka för om fostret är så skadat är det redan valt åt en. Förstår du hur jag tänker?
Finns inga rätt och fel, känn efter och gör som ni vill.
Vi satt med den lilla under de timmar som vi var kvar på sjukhuset och för oss var det bra. Vår lille son var och tittade på henne efter några dagar och det fick honom att lättare ta till sig att bebisen inte var frisk (för honom var säkert storleken=sjuk).
Vi tog ett par foto som vi tittar på ibland (lättare att avstå från att titta än att ångra att man inga tog). Vi är väldigt glada för fotavtrycken som jag dessutom gjort ett smycke av hos Lifestone. Vi gav inte den lilla något namn men där gör man säkert lite olika.
Det kommer gå bra även om det inte känns så nu, skall tänka på dig

Självklart är du värdig ett namn,det är ju inte ditt fel att barnet är sjuk

tack ska ni ha, jo självklart var det inte av själviska skäl som vi tog beslutet, men det går ju inte att undgå tankarna.
jag har alltid haft en bestämd åsikti i sådana frågar men nu sitter man här med sina egna känslor och allt är inte lika självklart, jag ser att det finns många andra starka människor som genomgått samma sak, önskar all lycka till er i framtiden

Hej sofiabr!

Så ledsen för er skull!

Jag har själv mist barn, fullgången tid och i v.17, och har stöttat många familjer som mist barn genom Spädbarnsfonden efter det.

Något jag lärt mig längs vägen är att man sällan ångrar det man gjorde utan det man inte gjorde! Finns det minsta lilla önskan från någon av er föräldrar att ge barnet ett namn så gör det! Känner ni för att ordna en minnesstund, så gör det! Det finns ingenting av det ni gör som blir fel!

Att skapa minnen och ritualer är en hjälp i sorgen och för framtiden. Oavsett hur barnet dog, vilken ålder, oavsett hur livet går vidare...

Jag kan inte nog poängtera - att man sällan ångrar det man gjorde utan det man inte gjorde!

Varm kram/Elisabeth med *Vendela*, Vilda, *Vega* och Ville

Beklagar verkligen att eran bebis har denna diagnos och utgången av detta.
Min son dog av trisomi 18 i v.32. Du får jättegärna inboxa mig om du vill prata.

Klart du är värdig det! Tveka aldrig på det.. jag beklagar också detta ni ställs inför!

Sköt om er,
Cicci

usch jag beklagar av hela mitt hjärta! Ni gör inget fel! Jag skulle nog försöka dokumentera alla minnen av ert  barn. Om ni finner något bra namn så tycker jag att ni ska ge det. Hur ni sen kommer handskas med sorgen är ju inte klart än. Kanske kan en bild i framtiden trösta, kanske ett namn kan trösta. Om bilderna inte skulle trösta kan ni lägga undan dem men att behöva en bild som inte finns är svårare.

Beklagar så det ni nu måste gå igenom. För min egen del skulle jag ge barnet ett namn, för det är en del av sig själv även om h*n inte fick stanna.
säger som tidigare skribent: man ångrar ofta det man INTE gjorde, men sällan det man faktiskt gjorde. Ta foton, även om ni inte vill titta på dem från början kanske det kommer en dag då ni faktiskt vill. Och då är det oerhört skönt att ta fram kuvertet eller minneslådan och titta på sitt lilla barn.
Fot och handavtryck är något som de allra flesta änglaföräldrar har haft mycket glädje av.
Än en gång vill jag beklaga det oerhört svåra Ni måste gå igenom. Själv anser jag inte att ni har gjort ett val, utan tvingas gå igenom något fruktansvärt, men med kärlek och respekt för ert barn som inte hade kunnat överleva utanför livmodern.

Massor av kramar och styrka

//Ängeln Robins mamma

Jag beklagar så det svåra ni går igenom och håller med alla som skrivit tidigare. Det verkar inte som ni haft något val och det är väldigt starkt att ni kommit fram till ett beslut som ni känner är rätt. Det finns inget i det som ska ge er dåligt samvete eller att ni ska missunna er minnen. Jag tycker absolut att ni ska ge barnet ett namn och spara så många minnen ni bara kan. Precis som sagt innan så är det bara att spara det för framtiden om man inte orkar ta del av det direkt. Jag har i efterhand önskat att vi hade ännu fler bilder och saker som minne efter vår son, men är samtidigt väldigt glad för det vi har. Om ni orkar så ta bilder där ni håller er lill*, det missar många. Det kommer vara mycket värdefullt för framtiden, det lovar jag.
Stora varma kramar i er svåra tid.

Är så ledsen att ni ska behöva gå igenom detta fruktansvärda! Jag kan bara instämma i föregående skribenter och säga att ta tillvara på den lilla stund ni får tillsammans med ert barn. Ta bilder. Gör hand- och fotavtryck eller fråga om personalen kan hjälpa er med det. Jag tyckte själv innan vi var på förlossningen att det kändes konstigt och makabert på något vis att ta bilder av vårt döda barn, men väl där kändes det helt naturligt och så här i efterhand är jag oerhört tacksam och glad över de bilder och minnen vi har. Och som sagt, vill ni inte titta på bilderna sen så behöver ni ju inte göra det, men det är så värdefullt att ha om man vill!

För mig blev det också väldigt viktigt att få bädda om och göra fint åt vår pojke innan han kremerades, så vi köpte små kläder och en filt och storebror fick välja ut ett gosedjur. Det är jag också väldigt glad att vi gjorde.

Vad det gäller namn är det helt upp till er. För oss har det varit självklart att ge vårt barn ett namn och det har underlättat väldigt när vi pratar om honom och det som hände. Att han har ett namn och en självklar plats i våra liv även om han inte fick stanna hos oss.

Många, många varma kramar

känner så väl igen mig i dina funderingar snart 3 år sedan vi stod inför samma ångest och frågetecken. nu hade vi "tur" att det sista ultraljudet bekräftade att det saknades förbindelse mellan hjärta och lungor på vår son vilket bekräftadedet som varit oklart han hade aldrig kunnat leva. MEN redan innan det där sista när vi "bara" stod inför flertalet svåra operationer, ev behöva nytt hjärta max livslängd ca 15 år så vi hade ju valt redan han skulle aldrig behöva lida inte ha ont inte förvirrat undra vad det var för slangar etc ej behöva bli beroende av mediciner vi skulle avsluta hans liv där och då medan han fortfarande var trygg inne i min mage (inget kromosonfel). Vi begärde att få veta könet. han fick sitt namn redan innan avbrytandet blev en viktig del i vårat avsked till honom de där sista dagarna han fanns hos oss.

jag antar att ni precis som oss fattat detta beslut tvärt emot vad många tror rätt oegosistiskt för barnets skull, inte för att ni inte vill bli föräldrar till ett sjukt barn utan för att ertat barn ej skall behöva födas till en väld av smärta och konstant sjukdom, en akt av kärlek till barnet erat älskade lilla önskade barn som tyvär inte har möjlighet att stanna hos er.

Ta tillvara på det ni kan skapa minnen du väljer sen själv vad du gör med dem.
vi höll vi pussade vi grät kramades vi fotade mm vi hade tänkt ta hand/fotavtryck men kändes som han var för "skör och bräcklig ville inte göra honom illa" (var vecka 20+2)

Vi har numera en frisk liten levande pojke på 1½ han kommer veta att han har en storebror som inte finns här ibland oss. periodvis tänker jag väldigt mycket på Tristan och besöker minneslunden där han ligger tänder hans ljus hemma osv och vissa perioder så är det mindre tankar men han är och förblir alltid den första sonen som alltid kommer saknas i mitt liv.

Jag förstår vilken sits du går igenom just nu... Att förlora ett barn. Inte riktigt samma sits som du är i. Men känslan är ju densamma....

Jag o min sambo förlorade vår son förra sommaren, då var jag i vecka 40.... Finns inga ord hur man kan beskriva något sådant här fruktansvärt!!!

Om du vill prata så kan du komma till mig, om du vill!!

I annat fall, Ta hand om dig/er!!

Varmaste kramarna

tack alla snälla det blev en liten pojk, han fick heta johannes. så liten men så fin. vi tog bilder, fick fot och handavtryck, och höll honom länge länge.
Jag är så glad att jag la ut denna tråden innan och att vi gjorde det så fint vi kunde.
massa styrkekramar till alla som har eller genomgår samma sak.

Skönt att det blev så bra det kunde bli i denna situationen, ett fint minne ändå.
Sköt om dig och varandra nu!

Grattis till att du blivit mamma åt lilla Johannes! Jag är så ledsen att han inte kunde stanna hos er. Skönt att höra att ni ändå fick en fin stund tillsammans med honom och att ni gjorde så som kändes rätt för er!

Många många varma styrkekramar i den svåra tid ni nu befinner er i

Vad fint att höra att det blev så bra det kunde i den svåra situationen. Stora kramar