Ni som mist erat barn i magen efter v 16 och framåt!

Dioraa: Vi gjorde fostervattenprov efter kub-testet där vi fick 1:144. Nackspalten var 3,6mm, så den var ju ganska bred. Men snabbtestet och det utökade testet visade ingenting, så vi trodde verkligen att allt var bra och att vi väntade en frisk liten kille... Det var på rutin ul efter 19 fulla veckor de upptäckte skadorna, vilket var en total chock. Vi räknade ju med att allt var bra!

Denna grav bad jag om ett vul i v 10. Det var skönt att se att det fanns något i magen som levde. Även om det var tidigt, så kunde läkaren i alla fall säga att allt såg bra ut så långt och att inget tydde på att det skulle bli missfall.

Jag har gjort ett kub och fick 1:5000. Så nu hoppar jag över fvp. Allt såg bra ut och nackspalten var helt normal denna gång. Jag var så nervös att jag höll på att dö.

I v 16/17 har jag ett extra specialul inbokat, då de ska kolla hjärta och huvud extra noga och det är en specialist som ska göra det. Ser allt bra ut då, så ska jag senare med min barnmorska planera in vidare besök. Eftresom jag är nervös och lite hispig vill jag ha extra besök och extra koll. Det var inga problem för en mkt förstående och fantastisk barnmorska.

Vilken vecka var du i när de upptäckte skadorna på ditt barn?

Okej, då förstår jag. Förjäkligt att först få tro att allt ska gå vägen och sen bli omslängd :(

Jag hade bokat in mig på KUB test men sen ångrade jag mig, tänkte att "jag är ju bara 25 så varför skulle det vara nåt fel, nu får jag skärpa mig o sluta vara orolig" typ. Så missbildningarna kom som en stor chock för oss på RUL i vecka 18+

Vad skönt att dom lyssnar på dig nu och att ni fått gå på många ul och kontroller. JAg ska definitivt göra KUB nästa gång, men här verkar man bara få veta om det är "hög risk" eller "låg risk" och utifrån vad FVP visar med pojken nu så tar man väl ställning till om det ska tas nästa gång.

Det är bara ett par dagar sen allt detta hände men jag vill snabbspola tiden framåt nu känns det som, att få bli gravid igen och få nytt hopp.

Tyvärr tänker man ju att det här är saker som inte händer mig, utan bara andra. Men nu har jag lärt mig läxan och tar inget för givet. Jag har också lärt mig att leva mer här och nu och njuta av livet och mina nära och kära. Jag gör inte saker jag inte vill - blivit bra på att säga nej!

Tittade/höll du i er lille? Ska ni ha begravning el minnes/askelund?
Jag tittade, höll och tog kort på vår lille kille. Det känns bra nu efterår att ha gjort det. Nu är han i en askelund tillsammans med andra små barn som inte fick leva.

Hoppas att allt går bra för er i framtiden och du måste våga tro på livet och ha hopp. Det kommer, men det kan ta tid!

Ja visst är det så, man tänker att det inte kan drabba en själv. Och jag har lärt mig samma läxa.

Han låg i mitt knä en sund, vi tittade, men jag orkade inte ta något kort. Sjukhusfotografen tog däremot kort, så de vill jag nog ha en dag. Vi valde minneslund till vår lille plutt.

tack, jag ska försöka våga 

Jag förlorade min son i vecka 19 o de slarvade på förlossningen, så hade rester av moderkakan kvar, sprang hos gyn varannan dag o plockade ut rester, i en månad, fick sen en skrapning. Pga deras misstag, blev jag nästan steril o deras misstag resulterade även i att min ägglossning inte kom igång. Men fyra månader efter avbrytandet, blev jag gravid o 1 år o 12 dagar efter avbrytandet, föddes min andra son, som nu är 13 månader :)

Nu var det ett par mån sen som jag skrev trådstarten men sedan dess så har jag har oxå blivit gravid igen, är nu i v 12 och kommer att göra ett MKP nu på måndag, vilket är en pärs, vill inte ha ett dåligt svar igen.. Vi blev grav på första försöket, men vi väntade oxå ca 2 mån innan vi försökte. Håll alla tummar och tår att provet kl 09.30 på måndag går vägen!

<i natt gjorde jag hemmabort.. den var påtvingad av omstendigheterna runt omkring.bla pappan som inte ville behålla det. <han frågade mig inte ens vad jag kännde över denna plöttsliga graviditet, relationen är ny, han antog bara att det skulle vara abort. .jag ville så gärna behålla barnet. <jag var i vecka 7 och jag kämpade hela natten med att få ut detta elskade lilla barn, ..som det för mig var. Jag har varit gravid 2 gånger förr så jag hade redan fått mage och bröst.

Sisst gng jag var tvungen att ta abort avslutade jag den i v 18 sissta möjliga abortdag pga svåra familiära problem som gjorde att jag valde att intre föda barnet in i det. Jag låg och skrek i ett rum på vårdavdelningen då det var virus ppå förlossningen så att jag inte kunde ligga där. ..och lyckades få det exakt samma rummet jag hållt min älskade mormor i handen en hel natt tills hon dog. där låg jag och skrek..att jag ångrade mig. Jag kännde vattnet gå navelsträngen, barnet..smärtan innombords. förlossningen var fruktansvärd och jag åkta hem tom inombords.

Efter i natt är jag lika tom. Detta var ett one night stand som orsakat denna graviditet, men det har nu börjat utveckla sig till-..eh..jag vet factiskt inte. Vi pratar inte med varandra för att vi inte vet hur vi vill ha det men endå ses varje dag. Jag är ledsen att bli tvingad till abort. det är inte rett. ..Jag såg mitt..som skulle va mitt tredje barn ligga där i toaletten. Det var ett barn med ögon, händer, huvud, tår och hjärta...

Hur ska jag kunna se den här människan i ögonen som inget hellre önskade detta och som inte alls tog hänsyn till mig. Men å andra sidan. hur ska en man förstå en kvinna ang detta.? Han har ett oönskat barn sedan innan. jag önskade inte att setta honom i den sittsen igen. Men vilkjen sitts han satt mig i som redan är ensamstående mamma, själv med barnet, som gåt igenom en svår abort innan, "och som bara helt enkelt självklart ska göra det igen". Bara så där. Rädda mig licksom.

När fan kommer det någon och räddar mig...nu gråter jag.

/gott att kunna komma hit och få ur sig lite, ingen förstår mig nu. jag är lite ensam (ursäcktar stavningen, har ej gått svensk skola))

Hej på er alla,

Vet inte om jag är fel ute genom att skriva här istället för att starta en ny tråd men jag försöker.

Fick reda på idag att en familjemedlem förlorat sirtt barn i magen och hon var i v.30.

Vad ska jag säga? Hur ska jag agera? Jag är livrädd att jag ska säga eller göra något fel som gör henne/familjen ännu mer ledsen.

Några tips och råd från dem som gått igenom detta själva hade jag varit tacksam över.

Jag har inga barn än själv men vi planerar att börja försöka (men jag är super rädd..)

Hej !

Man behöver inte säga så mycket . Visa att du finns där och försvinn inte om ett tag. Om hon orkar prata så fråga om barnet (om hon vill prata om det)  visa intresse för barnet  (fråga om vikt ,längd , m m) Det är något som ofta glöms bort! Vi som förlorat barn brukar oftast vilja prata om barnen , visa kort etc.

Svarar hon inte i telefon så skicka sms , skicka igen om några dagar även om du inte får svar(vilket du inte ska räkna med) Helt enkelt visa att du finns där för henne! Bor hon i närheten gå över med mat t ex eller en blomma. Våga vara där och möta henne i sorgen-säg absolut inte att det kanske var meningen eller att dom kan få fler barn eller någon annan dum klyscha-tro mig det är det sista man vill höra! Det finns ingen mening med att barn dör och inget barn kan ersätta ett annat.

Det är mina råd -det som jag har uppskattat när vi förlorade vår dotter!

Va fint att du bryr dig så mycket! Håller med ovanstående talare... Hör av dig och finns till för dem! Laga mat, frys in och kom dit med. Du behöver inte säga så mycket, säga att du är ledsen för det som hänt är fint. Fråga hur de mår och våga höra svaret... Våga vara tyst med dem. Krama henne och honom! Ring och sms:a och hälsa på. Hör av dig även fast inte de hör av sig. Man orkar oftast inte det...  Och det betyder inte att man inte vill. Däremot är det hemskaste som finns när ens vänner och familj inte hör av sig. Fråga om du kan få se kort! Räkna barnet till familjen, räkna dig som barnets moster/faster (vet ju inte din relation). Fråga om du kan göra något praktiskt, dyk upp med skurhink och säg åt dem att ta en promenad medan du städar. Allt sånt här vardagligt praktiskt blir så svårt när man förlorar sitt barn.

Hej har läst era inlägg oc beklagar så otroligt mycket...
Men jag har varit med eller rätta sagt är med om samma sak, den 12/7 förlorade vi vårt första barn ihopp.
Allt började jätte bra i början av gradiviteten.
Men helt plötsligt runt v.16.18 så försvann stor det av fostervattnets mängd.
Tom läkarna var väldigt fundersamma till detta, vi var på en mängd olika spec. ultra ljud även hos hjärt speciallist men ingen hittade något fel?!
veckan innan den 12 juli på onsdagen innan var vi på de sista ultra ljudet för att se om mägden vatten ökat. Som vi frultade hade de inte de=(=(=(=(=(=(
Läkarna sa att med 99.1 % säkerhet att barnet inte skulle överleva, lungorna skulle inte utvecklas plus att den växte väldigt dåligt se de sa att moderkakan inte gav tillräkligt med näring och att blodflödet från navelsträngen var dålig oxå.
uschh o fy! vi bestämde oss att avbryta de själva med hjälp då i stället för låta den lilla änglen dö i magen som kunde ta lång tid sa dom. så den 12/7 måndagen var de dags för det hemska. förslossningen.var i vecka 21 sammanlagt då.
Det var sååå satans jobbigt ni som vart med om de vet hur de känns, men det går inte beskriva med ord ur man känner och mår.
vi valde att se den lilla efter den var så himla liten, men vi kollade inte könet vi ville inte veta kändes bara mer smärtsamt att sätta ett namn på den lille.
nu 17 dagar senare ar jag bilden av vårt barn ligandes i min famn fortfarande. vissa dagar e bättre men andra inte. i bland undrar ja hur ja nånsin ska komma över detta får huvdvärk så fort ja tänker på de. vill ha provsvaren nu, ( domm tog en massa proverpå mig o bebisen) så man kan få veta varför de blev som de blev och vad man kan göra för att förhindra det till framtden.
Det e en grymmt jobbig tid num vi höll på i ett år innn vi lyckades oc lika fort försvann den=(

Hur mår ni efter vad ni var med om och vilken vecka var ni i ? har ni gjort som hjälpt er?
har ni vart med om likanande eller samma sak?
När försökte ni igen och fick ett friskt barn?

// en ledesen ny bliven ängla mamma som inte visste att livet var så otroligt orättvisst=(