I onsdags förra veckan gick jag på ett ultraljud som jag beställt då jag under sen söndag och måndag känt en oro över hur allt egentligen var med mitt barn. Jag visste att något var fel, men hade ingen aning om vad.
Direkt när undersökningen började insåg jag att något var fel, bm behövde inte ens säga något det va bara återigen en känsla.
Hon såg sedan en vätska som inte ska finnas i bebisen och bad mig vänta.. de 10min hon va borta är garanterat de längsta i mitt liv.. först alla tankar om hur det här kan vara bra.. bebis är väl bara kissnödig!?!??
Innan hon kom tillbaka insåg jag att det är betydligt värre än så. Hon kom tillbaka och frågade om hon kunde spela in en film på bebis föratt kunna ha för framtida liknande diagnoser (jag hade fortfarande inte fått reda på vad det var) självklart godkände jag det.
Hon gick iväg igen föratt sen komma tillbaka med informationen om att jag var tvungen att åka till KS i Huddinge föratt träffa en överläkare/docent inom fosterdiagnostik/medicin, hon satte sig brevid mig på britsen och då bröt jag ihop, det var där jag kom fram till att det här kommer inte sluta bra.
Jag gick därifrån och var på väg ner i t-banan i liljeholmen föratt åka någonstans, vart vet jag faktiskt inte men då ringde mamma och jag berätta allt och hon sa jag ringer en taxi så kommer du hit. Helt borta gjorde jag som hon sa.
Pratade i telefon med både den ena och den andra, alla sa att det kommer gå bra.
Min känsla sa att det här kommer INTE sluta bra, men alla sa till mig att inte tänka så negativt. Men sen visade det sig att min känsla va rätt.
Mamma och jag åkte till Huddinge, där fick vi träffa en Överläkare/Docent, jag tror att hans namn är det enda jag kommer ihåg av alla. Men han är den enda som har vart otroligt saklig och medicinskt kunnig. Hans ord blev min lag, han fick mig att inse att det är kört, jag hade inget val längre. Min lille son skulle aldrig kunna bli äldre en 6 mån.. Om han ens överlevde hela graviditeten. Han skulle få lida, njurarna var redan så påverkade. Normalt ska de se gulaktiga ut på ul men lille Love's hade börjat bli vitaktiga. Lungorna var väl inklämde bakom den svullna urinblåsan som tog upp hela hans kropp, han hade svårt att röra sig och fostervattnet hade börjat minska.
Syndromet han har heter Prune Belly Syndrom, det händer 1-2 barn av 40000 födslar.
Är bara tvungen att skriva av mig, vet inte vad jag själv heter och hur ska jag ta mig igenom det här?Jag är dessutom ensamstående och saknar den där handen att hålla.
Imorgon kommer förlossningen ske, jag ska läggas in nu under kvällen men känner mig endå hyfsat lugn och förbered men jag antar att det är en illusion.
Sen är det dags för begravning av min lille Love.
Men hur går man vidare?
