Hur kommer man vidare...?

Startsidan

Bli medlem » Glömt ditt lösenord?

Avbruten graviditet - Änglarum

Du som medlem ansvarar för det du skriver i forumet

Göm
trådstart

Hjälp

Hur kommer man vidare...?

Sön 14 mar 2010 13:49 Läst 1144 gånger Totalt 11 svar

ankipanki71
Visa endast

trodde aldrig att jag skulle känna såhär, sån tomhet, ilska och besvikelse.... förstår fortfarande inte att det är mej det handlar om, att det var vårt barn som hade dött... visst har jag förstått att det är jobbigt när det händer någonting men den bubbla jag levde när vi passerat vecka 12 fick mej att tro att du kan inte just någonting hända...

visst barnmorskan sa att det såg ut att vara lite fostervatten vid UL men det var ingen fara, ingen bokade in mej på en ny tid trots att min bebis som var över fjorton veckor gammal nu helt plötsligt var bara tolv veckor gammal, men det var också helt normalt... mina frågor som snurrade, vad innebär lite lite fostervatten och vad är lite? vad kan det betyda för bebisen? är det nåt som vi måste kolla upp? hur kan ha helt plötsligt slutat växa? jag vet ju när jag hade sista mens osv allting sopades bort med det där löser sej och när du får göra nästa UL vid fosterdiagnostiken som egentligen borde vara omöjligt då min bebis är för gammal gick även det att göra ...

när jag lade mej på britsen för att mäta min bebis kände jag en sån tomhet som bekräftades när barnmorskan tittade på skärmen med en förvånad blick och sedan mot mej med sorgsna ögon.... det var slut nu, det hade jag någonstans inom mej vetat ett par dagar... det skulle inte bli någon barnvagn, inte någon sommar med stor mage och svullna ben som jag sett fram emot... den tomheten som fyllde mej gjorde mej alldeles kall... som att jag såg allting utifrån, det var inte jag som låg där, det var inte min sambo som satt med tårar rinnande nedför kinderna och försökte förstå vad läkaren pratade om.... jag bara slog av allting....

naturligtvis kom verkligheten ikapp och världen rasade samman.... att inte kunna sluta gråta... att fatta beslut om hur jag ville ta bort det döda fostret i min mage... ta bort? det var ju det sista jag ville...
att ta tabletterna som skulle avsluta det vi längtat och glatt oss så över... känna smärtan, allt blod och vänta på att bebisen skulle komma ut.... se honom och veta att nu är det slut, han blir inte någon varm gosig bebis som vi önskat oss... han blev inte någonting...

hur kommer man vidare efter det här? törs man verkligen försöka bli gravid igen och hur ska man hantera det då? att inte oroa sej, vänta på att allting ska sluta med samma katastrof? när kommer kroppen bli sej själv igen, förstå att det inte längre finns någon bebis som ska få brösten att spänna och kroppen att flåsa...?
hur släpper jag bilden av det blodiga fostret som etsat sej fast på min näthinna och följer mej om natten?

går man verkligen vidare eller ger man upp nu?

(OBS! Ditt användarnamn syns)
Tack Hjälpsam Wow Intressant Kul Kram Du är inte ensam Grattis Lycka till
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »
1. Grazila
  Visa endast
  
  Sön 14 mar 2010 14:14
  
  #1
  
  Försök att se tiden an, även om det är svårt. Tillåt dig att känna allt du känner just nu och de bilder du förföljs av kan komma att få mindre betydelse när ni får lite distans till tragedin.
  Minnet av er pojke behöver inte stanna vid besvikelsen, att "han blev ingenting". Han har ju även gett lycka under den tiden ni väntade honom.
  
  Så ser jag idag på min förlust, även om det tog lång tid. Jag plågades länge av minnesbilder, men som idag efter att jag konfronterat dem så många gånger faktiskt förlorat lite kraft. De har ersatts av ett vemodigt men bitvis ljust minne. De svåra bitarna som jag alltid kommer att leva med väljer jag att bearbeta ibland, på mina villkor.
  
  Jag beklagar verkligen att du skulle få uppleva det som hände. Ge upp i stunden och hänge dig åt sorgen och besvikelsen, för att sedan kunna gå vidare.
2. Cat79
  Visa endast
  
  Sön 14 mar 2010 19:33
  
  #2
  
  Du kommer att kunna gå vidare och se ljuset titta fram sakta men säkert i den mörka tunneln. Jag har ett avbrytande och ett MA i bagaget och fortfarande inga levande barn hos mig.... jag ger inte upp och visst kommer jag att vara jätteorolig vid min tredje gravidtet men längtan är större än oron. Ta tid att sörja nu innan du tänker på att försöka igen då kroppen måste återhämta sig. Jag vet att kroppen skriker efter att vara gravid då denna lycka ni haft ryckts ifrån er så snabbt.... När din kropp är redo kommer ni att vänta en liten och ni kommer att fixa det med hjälp av stöd från nära och kära men även från proffessionell hjälp.
  
  En stor varm kram! Beklagar verkligen :(
3. sofiabr
  Visa endast
  
  Sön 14 mar 2010 23:54
  
  #3
  
  Jag beklagar verkligen det som hänt dig. Jag blev själv tvungen att göra ett avbrytande i vecka 17 för en månad sen pga ett kromosomfel.
  Känner så väl igen mig i allt du skriver, om besked man får och jag vet hur svårt det var att ta in allting. Åh jag blir så ledsen för er alla som behövt genomgått något sådant här.
  Men jag tror... att man måste gå vidare på något vis. Att man måste försöka se och uppskatta de ljus man har i sitt liv.
  Jag känner oxå, emellanåt eller ofta att jag vill ge upp. Nätterna är värst, när alla känslor väller över en. Man känner sig så liten och ensam, ledsen, förbannad, övergiven...
  Men vad är att ge upp??? livet går vidare, det gör det! på något vis..
  Men precis som Grazila säger, jag tror att dom hemska bilderna kommer blekna och att man kan se det fina man fick uppleva under en kort stund någon gång, och man måste tillåta sig att sörja. Ingen annan kan säga hur du får må, hur länge man får vara nere osv.. Det är självklart att det inte är lätt.
  Se till att du pratar om du behöver, med vänner, läkare osv. allt du behöver, och tillåt dig vara ledsen, det är en del av läkande processen.
  ena dagen är man uppe, andra nere. men vet du vad, det är okej!
  
  Jag läser andra trådar och ser så alla starka människor som tagit sig igenom samma sak. jag kommer inte vara lugn förrän den dagen man har sitt nästa barn i famnen på riktigt nästa gång. Hur tingt allting än emellanåt så tänker jag tänker inte ge upp. absolut inte.
  
  Massa massa styrkekramar till dig och hoppas du mår lite bättre snart. Fortsätt skriva av dig om det känns lättare, det hjälper mig.
  jag ber en bön för oss alla ikväll om hopp och styrka.
4. ankipanki71
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 09:57
  
  #4
  
  tack, mitt i det som just nu känns nattsvart är det skönt att höra att det faktiskt blir ljusare och att man någonstans kan komma att gå vidare.... att kanske låta längtan efter ett barn bli större än den rädsla för att få uppleva det här igen.
  
  Jag vet att det är en omöjlighet att få några garantier och att risken för att det ska hända oss igen inte är större än om det aldrig hänt men jag undrar om jag kommer förstå det även känslomässigt...? OM vi blir gravid igen, hur länge ska vi då gå och oroa oss innan man törs vara lycklig och glad? kommer man tordas det överhuvudtaget... kanske är det tryggare att inte chansa, att inte riskera att utsätta sej för att måsta genomgå någonting liknande.... vi har ju faktiskt barn sedan tidigare, även om det inte är våra gemensamma barn, men underbara fantastiska barn som gör livet ljust mitt i allt mörker.... kanske är det inte meningen att vi ska få uppleva den glädjen tillsammans?
  
  ibland känns det som vi begär för mycket, kanske ska man vara nöjd med det man redan har och inte försöka få mer...? tänk hur mycket tankar som får plats i huvudet, speciellt om natten när alla sover och bara jag är vaken... ensam och tom med endast tårarna som sällskap.... känner på magen som inte längre är hård och växande utan endast mjuk och lite sladdrig...kommer jag någonting kunna känna med mina händer och känna den fantastiska lycka det är att veta vad som växer inuti mej..?
  
  kanske blir det så.. när tårarna tar slut och allting är ett minne och inte någonting som upptar hela min tid.... jag är så glad och tacksam att alla finns här som berättar och skriver om hur de gått vidare och gläds med de som får känna lyckan igen...
  tack
5. sofiabr
  Visa endast
  
  Mån 15 mar 2010 23:53
  
  #5
  
  meningen eller inte?
  en vän sa till mig igår. Att den själen som valt att komma till oss, att det helt enkelt inte var dags för den denne att komma riktigt än, men att när tiden är den rätta så kommer den själen att hitta tillbaka till oss igen.
  Jag tyckte det var riktigt fint sagt. kanske är det så?
  
  men jag väljer nog ändå att tro att det händer av en slump hellre, för det kan inte finnas någon mening med att sådana här hemska saker händer. Jag väljer att tro på en fruktansvärd otur bara.
  Men så måste det ju vara våran tur att ha tur snart oxå..=)
  
  jag förstår din oro. hur du skall göra kan ju bara du bestämma. jag önskar jag hade bättre råd att ge.
  självklart är du ju lycklig över dina barn och din man redan. men om ni vill försöka igen så ska ni göra det.
  man behöver ju som sagt inte kasta sig in i nästa graviditet
  
  jag själv är livrädd att försöka igen, men jag känner att jag villoch måste göra det, för det är vad vi verkligen ville att få ett barn. dt är blandade känslor, fast jag känner att jag knappt törs så är det ju det vi vill med livet just nu. så vi kommer försöka så fort som möjligt.
  
  vilken väg ni än väljer så kommer ni att repa er. det gör man väl alltid till slut.
  men låt inte rädslan hindra er från att göra det ni vill.
  hoppas att dina jobbiga nätter blir färre och färre snart.
  låt allting ta sin tid och gör det som känns rätt när ni är redo.
  kram
6. ankipanki71
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 09:38
  
  #6
  
  tack... jo jag försöker också tänka så, att den tiden kommer men när allting känns som jobbigast och när man inte vill förstå att det som sker ibland är för det bästa då känns det som det är svårt att nå upp till kanten i det där stora svarta hålet man ramlat ner i....
  
  just nu väljer jag att vara hemma, tänka, gråta och älta det som hänt.... hoppas att tårarna ska ta slut innan veckan gör det. Gruvar mej hemskt för att gå tillbaka till jobbet, möta alla förstående arbetskamrater för att inte tala om de andra som bara är nyfikna.... att möta de som är gravida, att vara glad för deras skull när man egentligen känner en hemsk avundsjuka som gnager inombords.... se någon klappa sej på magen som jag så gärna vill göra.... naturligtvis är jag glad för deras skull men jag orkar inte det just nu - hur ska man kunna vara glad när hela själen känns trasig och svart? gruvar mej för när sommaren tar slut och vår bebis skulle komma till världen, få möta de som faktiskt får träffa sin bebis på riktigt då... är rädd för att om vi bestämmer oss för att försöka igen och det inte fungerar, vad händer då?
  
  när det känns som jobbigast funderar jag på att lämna min man, låta honom gå vidare själv... kanske hitta någon annan som kan ge honom det han längtar efter om jag inte orkar.... kanske inte vår relation klarar en till sån här händelse..?
  vet att jag fastnat någonstans jag inte borde vilja stanna men mitt i allt det här svarta känns det ändå som den enda trösten....
  
  samtidigt vet jag att jag kan och ska försöka hålla näsan ovanför kanten till mitt svarta hål, hämta styrkan ur alla er som gått igenom samma sak och faktiskt kunnat se framåt igen.... komma vidare och lyckas känna glädje över en ny graviditet igen... dit vill jag också nå...
7. sofiabr
  Visa endast
  
  Tis 16 mar 2010 23:53
  
  #7
  
  jag hoppas verkligen ni hittar styrkan att ta er igenom detta, du ska inte behöva känna att du måste lämna din man=(
  jag hoppas ni kan ta er igenom detta och blir förhoppningsvis starkare tillsammans.
  önskar jag kunde säga något som gör det hela enklare.
  
  hur länge har du varit sjukskriven? kanske kan du få ett par veckor till? be om det om du behöver, eller börja jobba lite smått, kanske kan det vara skönt att komma ut lite grann bara till att börja med?
  
  vet inte hur mycket folk det är på ditt jobb och så men om det är många kanske du kan be någon du litar på att informera arbetskamraterna om det som hänt så slipper du alla frågor..
  
  klart det är jobbigt med andras stora magar och barn nu. jag har en tjej på jobbet som e gravid, jag undviker henne helt men hon vet om det och förstår det och tar nog inte illa upp.
  
  jag har inga vettiga ord tyvär som hjälper mot sorgen eller något. och bara du kan bestämma vad du vill göra.
  hur man skulle klara av något liknande igen? det vet jag inte. men ibland kanske man måste chansa för något man verkligen vill. det är ju så lätt att ångra saker man ville men inte gjorde.
  riktigt redo kommer man nog aldrig vara igen, jag vet inte...
  men vill man låta rädslan stoppa en från livet?
  känner du att rädslan tar över ska ni kanske ta det lugnt. jag vet inte. man kommer ju alltid vara orolig. men så kan det ju bli hur bra so hellst å andra sidan. det är ju alltid en risk att vänta barn vad man än har i bagaget. åh jag önskar jag kunde ge bättre råd.
  
  jag önskar er alla lycka.
  ledsen att jag inte kan kan göra mer för att hjälpa dig, massa kramar
8. Caroline
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:39
  
  #8
  
  Jag beklagar verkligen det som hänt er... Det var samma för mig, det fanns inget fostervatten och hon var för liten mot hur länge jag hade gått. Jag blev flyttad 5 veckor bakåt allt som allt.
  Jag känner så igen mig i hur du kände, detta händer inte mig... Jag fick missfall i min första graviditet i v10 så att "klara" sig till v18 var ju inget annat än toppen! men så får man denna kalldusch!
  
  Jag har inget att säga om hur man går vidare för jag vet inte själv... ska ha minnesstund för våran lilla Tindra 10 April, jag hoppas och tror att det kan hjälpa mycket! Men just nu känns allt bara helt overkligt...
  
  Vi ska försöka skaffa barn igen till hösten, just nu orkar vi inte. men längtan finns kvar och blir bara starkare. Man måste känna efter vad som känns bäst för just sig själv.
  
  Inboxa gärna om du vill skriva av dig!
  
  Styrke kramar
9. dankipanki
  Visa endast
  
  Tors 18 mar 2010 10:59
  
  #9
  
  Vill bara skriva att jag vet vad du känner. Själv var jag i v.13 när jag skulle ha undersökning.
  Tyvärr slutade dt med att jag las in på sjukhus en dag innan undersökningen, för jag hade sådana kramper i magen. Där konstaterades dt att jag bar på en död bebbe.
  Fostret var bara 9v + 6dgr gammalt.
  
  All sorg....obeskrivligt!! Tänker på dig!!
10. ankipanki71
  Visa endast
  
  Lör 20 mar 2010 11:23
  
  #10
  
  trodde att ingenting kunde bli värre men tänk så fel jag hade..
  när jag någonstans kände att livet blir ljusare och det finns en framtid kom nästa kalldusch... min man har kontakt per msn och telefon med en annan kvinna, en kvinna som han haft en relation med för länge sedan och som han nu säger sej vilja fortsätta med...
  
  jag har konfronterat honom utan att nämna vem hon är och hur jag vet men då förnekar han allt... jag inbillar mej men samtidigt vet jag ju att den här kontakten förekommer att de till och med setts, visserligen på stan men ändå. Han ljuger mej rakt upp i ansiktet... det finns ingen, det finns ingenting enl honom men jag VET ju...
  
  Hur kan han göra såhär? samtidigt sitta och berätta för mej att han fortfarande vill bilda familj med mej, försöka igen när och om jag känner mej redo samtidigt som han tänker på henne, henne som han faktiskt tänker på och vill ha sex med...
  
  kanske är det bra då sorgen helt plötsligt fått konkurrens av hämd, en vilja att ge igen, såra honom som han sårar mej... skulle vilja lägga skulden på förlusten på honom, låta honom känna hur illa han gör mej... just nu fylls hela jag av ett behov att få ge igen, att låta honom veta att jag ALDRIG kommer ge honom det barn han så hett längtar efter ...en skön känsla att fyllas av... mycket bättre än den sorg som jag levt med den sista tiden...samtidigt undrar jag vad händer härnäst?
11. sofiabr
  Visa endast
  
  Tors 25 mar 2010 22:48
  
  #11
  
  hej hur gå det för dig, vad jobbigt allting som händer dig just nu. jag hoppas att allting löser sig till det bättre. och din man jag hoppas verkligen att han inte går bakom din rygg, fy sjutton för sånt. stå på dig! kram
1. «
2. ‹
3. 1
10. ›
11. »