Jag väljer att skriva här i Änglarummet för på något sätt så känns det ändå rätt när jag läser här.
Jag och min pojkvän gjorde slut i början av december efter ett 4 år långt förhållande, varav det sista som särbo då vi kommit att bo långt ifrån varandra pga omständigheter jag inte vill beröra här. Jag har det senaste året haft väldigt oregelbunden mens, har 3 barn sedan tidigare och är idag nära 44 år gammal. Under den tiden jag och mannen varit tillsammans har jag haft 3 stycken missfall, tidiga sådana. Jag och min fd har fortfarande bra kontakt och han är lika förvirrad som jag är.
I mellandagarna gick jag till läkaren då jag inte mådde så bra och hon tog prover som inte sa någonting men ville ta en provomgång till med ett utökat spektrum och så gjordes. Hon slängde även med ett graviditetsprov... och i januari fick jag provsvar om att jag var med barn. 3 veckor efter provtagningen, vid mitt återbesök - att jag kanske velat få reda på det så fort provsvaret kommit hade hon inte en tanke på...
Jag blev helt ställd - vad sjutton gör jag nu. Jag har alltid velat ha fler barn men tanken på att få ett barn med en far som bor hur långt bort som helst (känns det som) kanske inte var den mest tilltalande. Dock är min åsikt den att alla barn är välkomna barn...
Mitt "problem" är då min ålder som i sig kan ställa till problem men även de faktorerna att jag har en reumatisk sjukdom som inte är "känd" för att vara snäll mot foster och att jag dagligen äter en massa mediciner för att kunna fungera som människa och inte ha så ont så det är således starka smärtstillande jag bland annat äter.
Ändå har jag känt att jag vill veta om det finns något hopp om mitt barn - för det har ju blivit ett barn i min mage, det lilla knyttet. Så jag ska få göra ett Fostervattenprov och även det här andra provet på navelsträngen (?) men det är kö just nu så jag har tid för det ena (fostervattenprov) inte förrän v. 16 och det andra i v17. Om det skulle visa sig att det var fel på barnet så har de sagt till mig att jag får göra en sen abort.
Idag hade jag fått tid för ultraljud och vad hon kunde se så var det inga synliga fel på knyttet i varje fall.
Men jag kan inte sluta tänka på hur de prov som kommer kommer att vara och visa. Bara för att ett ultraljud visar inga synliga fel så behöver inte det betyda att det inte är något annat fel. När jag läser på nätet så är ändå risken för någon form av obotlig missbildning rätt stor och då känns det som om jag är tvingad till att avsluta min graviditet. Handikappad, ensam och med ett barn som ändå kanske inte överlever så har jag ingen chans att vara en bra förälder och kunna ge mitt barn en värdig uppväxt.
Och vad hon sa idag så är det så nu för tiden att man får föda fram barnet och hon försökte förklara hur det går det men är det någon/några som gjort ett sånt som vet hur det går till?
Jag vill så gärna ha lite kunskap, stöd, råd och lite medmänsklighet..
Kram!
