När bli gravid igen?

Jag beklagar så er sorg. Vi förlorade vår dotter i vecka 36+6, hon föddes den 29/8. Förmodligen får vi aldrig reda på vad som hände, alla prover hittills ser bra och normala ut. Psd i magen är så jag förklarar för de som undrar, och det är det jag själv ställt mig in på från början. Men det känns faktiskt "ok", för även om vi skulle få veta vad som hände kan det ju aldrig göra så att vår dotter kommer tillbaka till oss.

Vi var på återbesök hos läkaren förra veckan, och det kändes skönt att få ställa frågor om en eventuell ny graviditet. Jag känner precis som du Minimalla, att jag gärna vill bli gravid snart igen. Enligt läkaren finns det inga medicinska hinder alls för att börja så snart man känner för det själv, man behöver alltså inte vänta in en mens eller så. Vi kommer också att få gå på special-mvc i så fall, och först var jag inställd på att ta alla prover som finns. Men, varje gång jag går ut från undersökningsrummet kommer jag ju att vara orolig igen, så nu tänker jag på det läkaren sa, att om det handlar om psd i magen är risken oerhört liten att det skulle drabba oss igen, och även om det skulle hända är det inget som kan förebyggas eller upptäckas i förväg. Så kanske får man försöka ha is i magen och vara glad för varje stund man känner en spark. Låter svårt, men man kan ju försöka. Kram!

My2004: Känns precis som mina ord. Jag kände ju i mitt hjärta från första början att ett nytt barn ALDRIG kan ersätta min ängel men var lite rädd för omgivningen att dem skulle känna, men det finns det nog alltid nån som gör när man än få ett barn till. Så det är bara att gå efter vad man själv känner, när man är redo.

Hej!

Det finns ingen rättvisa med att förlora sitt barn. Det är orättvist för dem som länge försökt att bli gravida men lyckats och ändå förlorar sitt barn. Det är orättvist för dem som måste ställa sig på ruta 1 igen efter en så stor förlust. Allt det här har ju blivit så mycket mer påtagligt när jag själv förlorat mitt barn, man ser andras olycka ligga precis framför fötterna. Man vill bli hjälpt och man vill hjälpa andra av sina erfarenheter i samma situation.
Att bli gravid direkt igen tror jag alla vill bli som just förlorat ett efterlängtat barn. Finns inga fysiska komplikationer så kan man ju försöka så snart man är redo, rent kroppsligt. Vi ville också, jättemycket, det var det enda som snurrade i mina tankar. Varje månad var en tortyr av att försöka och sedan bli besviken. Nu efter 9 månader är jag där igen. Gravid.
I efterhand så kan jag verkligen intyga att denna väntan var det bästa som kunde ske. För mig handlade det om att behöva förstå och landa i den nya vardagen. Däremot känner jag inte så lycklig som jag var helt övertygad om att jag skulle göra igen. Nu börjar en ny karusell som just börjat snurra och jag kan verkligen känna att jag vill kliva av många gånger.
Tyvärr kan man inte bestämma över sin kropp, när man ska bli gravid. Det gör ont att inte veta hur framtiden ska bli men jag hoppas att ni känner er stabila nog den dagen det blir dags att invänta ett litet syskon till er flicka.
Önskar er all lycka och harmoni.

Hej du!

Jag beklagar det inträffade. Vi är i samma sits som du, vår flicka föddes död i somras, bara 10 dagar före BF. Har du fått reda på orsaken i ert fall? Det har inte vi efter tre månader. Vi känner så här, att vi vill ha barn igen. Jag är väl lika konstig som du i så fall, min kropp verkligen SKREK efter att få bli gravid igen. Det var som om det onda aldrig hänt, det kändes som om jag fortfarande var gravid, förstår du mig? Jag har liksom du efterlyst en fysiologisk nedre gräns för när det är lämpligt att skaffa barn igen, och svaret är så snart man har ägglossning. Visst kanske kroppen är något svagare det tror jag med, men jag har bara fått höra att det är den PSYKISKA biten som är avgörande. Min BM rådde oss att vänta åtminstone ett år innan vi försöker igen för att sorgen måste få ta sin tid. Jag har varit i kontakt med en kvinna som doktorerat i ämnet och hon förkastar helt det rådet. Hon menar att man visst kan sörja ett förlorat barn samtidigt som man är gravid. Och hon torde veta vad hon pratar om eftersom hon själv varit med om det. Så ingen annan än ni själva kan avgöra när det är dags. Vi för vår del känner att vi vill ha provsvaren först ifall det skulle visa sig att det är något som kanske gör att man avstår från att försöka igen. Samtidigt får man inte vara för rädd att leva, för ett liv som levs bakom fördragna gardiner och man inte vågar gå ut är inget roligt att leva.

Kallelina: Jag förstår precis vad du menar, vissa dagar minns jag inte om jag fortfarande är gravid eller ej. Jag kan nästan känna hur bebisen sparkar, som fantomrörelser liksom och det är så förvirrande och sen hemskt när jag slås av insikten att hon inte är där... och inte här.

Rådet om ett år... ett år låter som väldigt lång tid att vänta och då undrar jag varför just ett år skulle vara den magiska gränsen. Jag har inte fått ett sånt konkret råd som just din bm gav, alla har snarare sagt att det bara är vi själva som kan avgöra när vi känner oss redo. Jag förstår att ni vill ha provsvaren först och hoppas att de kommer snart.

Vi har fått veta att det är extremt osannolikt att syrebristen och den tvinnande navelsträngen skulle upprepas vid en ny graviditet, men några garantier kan de ju givetvis aldrig ge. Samtidigt så är det ju så mycket annat som kan gå fel så oron kommer ju alltid finnas där från den dag man testar positivt. Min bm på förlossningen sa något väldigt klokt angående en ny graviditet och när man är redo. Hon sa att det handlar egentligen bara om när längtan efter ännu ett litet barn blir större än oron. Vi är där nu, men jag är rädd för att oron ska överskugga längtan när vi blir gravida igen.

Jag känner mycket oro för hur jag kommer må vid en ny graviditet psykiskt. Jag har ju varit gravid i över nio månader och jag längtar inte tillbaka till det igen. Det sliter på kroppen. Men jag känner att jag vill ha ett barn här på jorden, ett syskon till min dotter. Jag längtar så otroligt.

Anledningen till att jag orkat igenom graviditeterna förut har ju varit tanken på vad man får för belöning. Nästa gång kommer det inte bli alls samma tankar. Men samtidigt kan jag inte släppa fokus på en bebis till. Kan inte gå vidare med livet riktigt känns det som förrän vi har fixat det här.

Jag har inga råd att ge dig men jag kände att jag behövde skriva av mig om detta. Det har gått snart ett halvår sen vår son lämnade oss vid födseln. Vi har försökt på nytt sen första mensen kom.

Från början ville jag ha tillbaka magen direkt och känna sparkarna igen. Nu har det övergått till att jag är livrädd för att känna att det sparkar. Men längtan är fortfarande så stor efter en liten bebis.

som sagt, jag är gravid i v 36 nu, och blev gravid 3 månader efter förlusten. Jag är orolig, men överlever! och jag är så glad att vi lyckades så snabbt och vill inget hellre än att föda ett levande litet barn!!!

Vår läkare sade att man ska passera första mensen, sedan finns det inga fysiska hinder. Vi fick vår son, en liten ängel, i mitten av september (v30 och vill försöka på nytt men inte förrän man känner sig lite starkare även psykiskt. Just nu känner man bara oro för en ny graviditet då jag mådde bra hela tiden, bra värden mm. och så slutade allting... Har pratat om att börja försöka efter några månader.

Just det, det där med "fantomsparkarna" kommer jag också ihåg. Nej, jag begriper inte heller varför just ett år skulle vara någon slags minimigräns men jag köper inte BMs resonemang. Jag var rätt ung när jag förlorade min mamma och grejen är att man aldrig riktigt "kommer över" en så pass stor förlust som det faktiskt innebär att mista en förälder, syskon, man eller barn. Både min man och jag känner att vi kommer tycka att det är lika hemskt om tio år som det är nu att vi mist vår dotter. Så det finns egentligen ingenting att vänta på (förutom provsvaren i vårt fall då) utan att man kan sätta igång när man känner för. Sedan finns det de som säger att det bästa de gjort var att vänta si och så länge, men återigen - vi är alla olika och det går inte att veta på förhand vad som var rätt, många gånger förstår man inte det förrän efteråt. Jag tror stenhårt på att följa magkänslan. Så snart man känner sig fysiskt och psykiskt rustad så är det bara att sätta igång tycker jag.

Jag tror också på magkänslan. Jag tror också att det kan vara vanligare att kvinnan är beredd tidigare än mannen, men så klart är även det tidigare. Min sambo ville vänta, vi pratade igenom det ordentligt häromdagen och nu är vi överens om att börja försöka. Han är så klart rädd att något liknande ska hända, jag med - livrädd. Men det kommer jag vara idag, imorgon, nästa vecka och nästa år... precis som du säger Kallelina så kommer man tycka det är lika hemskt om tio år.

Det är så skönt att få höra era synpunkter, och inte känna sig ensam och "konstig".
Kram!

men så klart är även det tidigare = men så klart är även det olika.

Jag kanske inte hör hit, men för förlorade min son i vecka 19.
Han saknade skallben o storhjärna o de fick sätta igång förlossningen.
12 dagar efter hans ett årsdag, föddes hans lillebror.

Känns som mina känslor för 1 år sen. Gillar inte att vara gravid, bara längtade att jag skulle få mitt andra barn så jag kunde komma i form igen o så dör hon i magen i v39. Det första jag kände när vi fått beskedet men inte fött henne än var undrar hur många år det tar innan man vågar igen om man nånsin vågar. Men ganska snart ville man ändå försöka, ville ju ha en bebis i min famn. Väntade en mens o blev gravid på första försöket som senare blev missfall i v11. Det enda ljusa av detta var att jag under tiden jag var gravid så tändes en liten låga för framtiden. Sen tog det 4 månader till nästa gång, så nu är jag i v.37. Var oxå så orolig för hur denna gravidteten skulle kännas o kan ju säga att det är ju en helt annan gravidtet än dem 2 första o det har känts som en evighet att komma hit men ljuset lyser starkare o starkare för varje vecka som går. Hoppas att det snart börjar gro ett litet frö i magen. Kram

piglet 76: Det är så skönt att höra att du har kommit hela den långa vägen igen. Det ger mig hopp och trygghet i att jag nog kommer fixa detta och må bättre igen. Men vad hemskt det måste varit när du fick missfall efter din ängel. Jag hoppas jag blir gravid snart och att jag kommer kunna njuta av det.

Jag önskar dig all lycka och hoppas allt ska gå bra, Kram.

Till mig sa dom att jag borde vänta några månader så jag mår bra psykiskt och inte är orolig om jag blir gravid på nytt. Jag förklarade att det kvittar om jag lyckas blir gravid idag eller om ett år, klart jag kommer vara orolig?!

Jag har inte hört något om att missfallsrisken ska öka om man blir gravid nära inpå, men det borde ju vara så om kroppen inte är redo fysiskt.

Jag resonerar som du... Jag vill helst bli gravid typ igår... men kroppen får bestämma själv...
Vissa tar det en månad för vissa flera år...
Jag hoppas du blir gravid när du är redo för det :)

Kram

Och till mig sa de på bb att vi skulle köra igång så snart som möjligt. och det tänker jag ta fasta på...
Kroppen är ju så pass finurlig att den är redo när den är...