Min väns dotter är döende

Tack alla ni härliga människor som bryr er.
Jo jag behöver kramar för familjen ligger varmt om hjärtat.
Jag berättade ju om att flickan mår bättre än vad jag kunde föreställa mig. Med tanke på att hjärnan är full av högmaligna tumörer (mycket ovanligt och svårt att bota) så är hon fantastisk. Hoppar i studsmattan, pärlar pärlplattor och retas med lillasystern.
När vi kom dit fick hon två anfall och jag var rädd att det blev för mycket för henne. Att vi gjorde henne trött, men nästa dag var hon pigg igen och glad. Föräldrarna tyckte inte alls att vi förvärrade utan tvärtom.
Min stora flicka och denna flicka blev bästa vänner och Juni stortjöt när vi skulle åka hem.
Jag grät hela vägen hem.
Jag önskar att vi bodde närmare varandra...

Jag har det svårt nu.
Lilla tjejen och hennes familj befinner sig på palliativa.
Jag önskar att jag kunde göra något och jag har erbjudit mig att skaffa barnvakt och åka ned på en gång.
Det är mycket tårar idag.

Vart kan jag ringa för att få prata med någon som jobbar med sorg hos barn. Jag måste få veta hur jag skall hjälpa min dotter genom det här. Hon har blivit mycket nära vän med den här tjejen och jag vet inte hur jag skall förhålla mig till alltihop. Hur skall jag berätta för henne?
Skall jag ringa en präst? kurator? BUP?

Kanske Bris? Ja jag vet inte men... Jourhavande eller föräldra telefonen? Mina ögon tåras av att läsa din tråd sänder mina varmaste tankar till den familjen och till din. ta hand om er... kramar

Emmy K skrev 2009-07-22 14:42:59 följande:

Hej
Bup eller bvc som första kontakt tycker jag du ska testa ringa. Vet vilken liten flicka du menar, min son gick ihop med henne på dagis och vi fick ett mail i gårkväll. Fruktansvärt. Jag har liksom du tänkt länge att vi skulle hälsa på. Skillnaden är att du faktiskt gjorde det.... Igår var vi uppe på sjukhuset och lämnade en liten nalle, men det var på kvällen och hon hade lagt sej. Jag grät när jag läste mailet och tänkte att möter jag föräldrarna kommer tårarna direkt... Men vi var där och jag har försökt prata med min son om vad som sker just nu, men det är så svårt att förklara. Min son förlorade sin pappa för 3 år sedan och är mycket orolig om någon blir sjuk, även för en vanlig förkylning. Men jag har försökt vara helt ärlig mot honom och inte säga att allt kommer bli bra utan fått förklara så gott det går.

Bup var ett stort stöd för mej i krishantering och stöd för min son när det var tal om att bearbeta sorg och prata om döden osv med honom efter hans förlust av pappan.

Hur bup funkar där du bor vet jag inte, men här i stan är dom toppen. Dessvärre är det väl semestertider nu. Har du bra förtroende eller kontakt med en präst så är det nog inte heller fel.
Du får gärna inboxa mej om du vill skriva lite vid sidan av istället.

Tack Idalinus
Träffade du föräldrarna? Jag har erbjudit mig att komma direkt men de har varken tackat ja eller nej. Jag vill inte fråga igen heller för jag vill inte tjata. Har de datorn med till avdelningen? Jag undrar om de får mejlen med en gång. När jag ringde hem till dem gick mobilens telefonsvarare igång och jag lämnade ett meddelande. Jag kunde inte hålla tillbaka gråten.
Var är lillasystern nu? Är hon med på avdelningen?
Jag vill så gärna träffa tjejen igen och jag vill egentligen att min flicka får se henne en sista gång så att hon förstår varför hon sedan är borta. Samtidigt så vill jag inte tvinga på henne verkligeheten. Tjejen ligger oss varmt om hjärtat och familjen med.
Min familj var på tivoli idag och rätt ur det blå ville min son åka till den här familjen, fast vi hade jättetrevligt och massor att hitta på. Det var kanske två månader sedan vi var där sist.
Jag tänker mejla dig Idalinus.

Jag vill bara förklara för allihop som läser att jag vill inte nämna några namn eftersom jag inte vill hänga ut familjen här.

ååhh... ts.. jag blev så rörd av din tråden och den stackars lilla flickan så nu har jag iaf klickat på din länk och skänkt pengar till barncancer fonden... Tyvärr kan det kanske inte hjälpa just denna lilla flickan men förhoppningsvis något annat litet barn...
Förstår att det känns fruktansvärt maktlöst men jag tror att du gör mer för familjen än du tror...
kramar....

Åh vad du är gullig!!! Tack!
Nej, den här tjejen går inte att hjälpa mer än att man skänker en tanke till familjen och hjälper andra familjer som hamnar i samma sits.
Det gör ont i mitt hjärta varje dag och tårarna kommer hela tiden. Det är svårt att gömma känslorna för mina barn.

Emmy K skrev 2009-07-24 20:53:22 följande:

Träffade dom idag. Jag ville inte tränga mej på, men dom välkomnade in oss. Ska du åka ner så är det nog bäst att du gör det nu, och inte väntar, för det handlar nog tyvärr bara om någon dag till.
Idag hade hon knappt varit vaken alls, tittat upp ett par gånger. Vet faktiskt inte om datorn var med, men dom sitter ju med henne vid sängen hela tiden och vill inte missa en sekund så klart. Ja lillasyster var med där och sprang runt i korridorerna och lekte runt lite. Det var mörkt, lugnt och fridfullt i rummet och allt dom kan göra nu är att vänta.
Jag var rädd för att gå in där, men när sköterskan kom och sa att vi var välkomna in så ville jag inte tacka nej heller. Sonen har ju pratat om dett a så länge och nu blev det av, och jag känner nu efteråt att det var bättre att ta sej modet, som jag egentligen inte hade. Jag ville ju inte störa, inte ta av "deras" tid liksom. Men dom är ju så öppna och varma hela familjen. Vi var nog bara där en halvtimma. Hon hör nog att man är där och känner nog att där är folk runt omkring.

om du mailar mej på min vanliga mail: nettis@bahnhof.se så kan du få telenr och avdelning som hon finns på så kan du ju ringa dit och så kan dom gå in med telefonen på rummet, så kan du ju få prata med dom. Du väljer själv, men bara skriv ett mail om du vill. Du känner dom bättre än vad jag gör, jag är ingen närstående på det viset, utan känner dom genom dagis och genom barnen, men mamman pratade mkt med mej när min sons pappa gick bort och känns som man kom nära då. Sedan har barnen skickat lite kort och teckningar och varit på kalas m.m.

Så har du tänkt ringa eller åka dit, vänta inte... jag tror inte det dröjer så länge till tyvärr..... :(

Tack för dina ord.
Jag skall försöka komma iväg ikväll eller imorgon. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag vill absolut inte tränga mig på.
Jag mejlar dig, vill gärna ha telefonnummer.

Vad du är modig och fin som inte viker undan. Familjen har förlorat alltför många vänner eftersom de inte "vågar" vara där.

Läste om familjen i HP för ett tag sedan, sen även i nån annan tidning, har följt dem ett tag genom det som skrivits. Otroligt sorgligt att flickan är så mycket sämre igen, har tänkt mycket på den här familjen under den tid som har gått.

Jag hälsade på dem igår och hon vaknade till lite när jag kom och hon sa några få ord, de första på länge.

Emmy K skrev 2009-07-26 21:23:42 följande:

Så du var nere? Hon är så stark att man beundrar henne... då var hon alltså snäppet bättre nu eftersom hon vaknade till och dessutom pratade, blir lika förvånad varje gång hon visar hur stark hon är.... Gick resan bra? Det var inte så svårt att hitta va?