Vi änglamostrar & fastrar tråd 2

Idag fyller älskade William 4 år.. GRATTIS!

Saknar honom så enormt mycket.. vill hålla honom krama han pussa han och bara njuta av att ha honom i min famn igen.. men nej det komemr aldrig inträffa. Vi kommer träffas en dag på andra sidan då ska jag aldrig mer släppa honom jag ska krama han och hålla honom hela tiden då finns det inget i hela världen som kan förmå mig att släppa taget.

Ett ljus och många tankar allt för dig mosters älskade lilla vän!!

Beccis88: Nä, jag vet hur du menar... Det ska inte behöva vara såhär, man ska inte behöva uppleva detta. Det är inte normalt att förlora ett barn. Det är så himla sjukt, bara tanken på det.. Men tanken på att det här är det normala livet hädanefter ger mig ett sorts lugn på något konstigt sätt. Vissa tycker säkert att man ska sörja i en period och sen ska det vara klart, livet går vidare, man kommer över det. Men vissheten om att livet alltid kommer att vara fullt med sorg efter Martin känns bra eftersom han aldrig kommer att bli glömd på det sättet. Det kommer aldrig bli "klart". Han kommer alltid finnas med oss. Men sen kommer man till den tanken: Livet ska inte behöva vara fullt av sorg efter Martin för han skulle ju vara med oss här... Det är så jävla grymt.

Bjornis: Det finns alltid saker som man ser tillbaka på och önskar att man hade gjort annorlunda och jag tror att, i alla fall för min del, så kommer det aldrig att försvinna.. Jag är också mycket sån, kan inte se bebisar, höra bebisskrik.. Några veckor efter att Martin dog så var jag och min mamma och handlade. När jag skulle lägga varorna i påsen så kom det en kvinna med en nyfödd bebis och ställde barnvagnen precis vid mig så att jag såg ner i den. Då höll jag på att bryta ihop och det kändes som att de nästan ställde sig så nära mig för att de ville visa upp bebisen. Efter vad som kändes en evighet så gick de och jag.. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mamma hade ju sett allt och kom till mig, hon förstod. Hade inte hon varit där hade jag nog börjat gråta.

Sen blev jag ganska förbannad på en kille för typ 2 veckor sen. Jag har en Lunar och jag hade skrivit en sak i min blogg om Martin och den här killen, en total främling, undrade vad som hade hänt. Jag svarade att han inte finns med oss längre. Han sa: Jag vet hur det är, jag får inte träffa mina barn för de är placerade på fosterhem och min sambo har lagt in en anmälan mot mig om misshandel... Bla bla bla.
Jag blev såååå förbannad. Han vet hur det är? Jag skrev tillbaka, hans barn lever fortfarande, han kan fortfarande träffa dem, han har inte en aning om hur det är att förlora någon på det sättet. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde skriva så. Och liksom.. Han bara tar dem förgivet, så lät det. Jag blir bara så arg.

Jag var också arg precis när det hade hänt. På Gud. Hur kunde han? Men nu.. Efter allt det onda han har gjort oss så är det bäst för honom att han tar hand om Martin i himlen. På något sätt så vet jag att han också gör det. Martin har det bra, även om han hade haft det lika bra här nere hos oss.

Mammanna: Grattis till William på hans 4-årsdag :) Jag ska tända ett ljus för honom.

Det är nu 1 månad och 3 dagar sen vi begravde Martin. Det känns som om det är flera år sen. Men ändå inte... Älskar dig.

Livet är så jävla orättvist! Varför får vissa leva och andra inte?.. Jag förstår inte..!

I förrgår köpte vi doppresent till min sambos kusins barn. Tankarna bara kom "Jag skulle ha köpt doppresent till Martin också...". Kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Eftersom vi missade sambons brorsons dop så köpte vi åt honom också. Hans dop var ganska snart efter att Martin dog och det klarade jag inte av gå på. Jag valde ut ett Ior-gosedjur till honom. Jag hade sån lust att köpa en till och ge till Martin. Men han kan inte leka med den... Det är så jävla orättvist.

Igår var jag på dopet. Min sambos kusins barn, en liten tjej, döptes. Jag ville verkligen inte åka dit. Min sambos brorson skulle vara med på dopet också. Så det var inte bara en bebis, utan två. Jag trodde att jag skulle bryta ihop. I kyrkan var det jävligt jobbigt, tänkte bara på Martin och "Tryggare kan ingen vara" sjöngs.. Sist jag hörde den var på Martins minnesstund på sjukhuset. Sista gången jag såg honom.. Så då höll tårarna på att komma. Men jag klarade det. Och jag såg på min sambos brorson, han var hur gullig som helst, och inte alls lik Martin. Det var det jag var mest rädd för, att de på något sätt i deras utseende skulle påminna mig om Martin.. Dom var så jag aldrig fick se honom. Levande. Men dom gjorde inte det. Martin var så olik dom man kan komma. Då var det inte lika jobbigt på något sätt.. Jag bara tänkte, med stolthet i bröstet, att jag har också en fin liten pojke i min släkt, jag är underbara Martins moster. Det är konstiga känslor, verkligen.. Jag trodde inte att jag skulle kunna se bebisar utan att gråta. Men Martin är inte vilken bebis som helst, jag blandar inte ihop Martin med andra.. Jag ser honom så tydligt framför och bara ler, för att han är så fin.. Är det någon som förstår mitt svammel? Det är så skönt att skriva av sig här.. Men det känns också som om jag har världens konstigaste tankar och funderingar ang. om allt som har hänt.. Men jag tror att om någon kan förstå så är det ni. Det är precis som Mammanna sa, det är tur i oturen att vi finns för varandra.

Jo då nog förstår vi..
mina tårar trillar när jag läser om din jobbiga stund.. Jag själv hade svårt med alla barn så fort jag såg ett barn tänkte jag så där skulle William också ha varit när han vart så gammal..
Jag vågade och orkade inte äns försöka ta mig till graven när han fylde år.. där blir allt så verkliget så jobbigt och då kan jag verkligen inte hålla inne med tårarna. Skulle vilja och böhva ta mig dit men det går bara inte.. Men EN dag då DÅ ska jag gå dit lägga några rosor på stenen och berätta för honom vilka underbara kusiner han har och hur mycket jag saknar honom. Hade så gärna sett han leka med min äldsta det är bara 6 månader (exakt) mellan dom 5 augusti 06 föddes William och 5 februari 07 föddes min Isak.. dom skulle ha varit jämngammla nu lekt och bråkat knuffats och kramats... SÅ mycket som vi inte får uppleva.

Svammel allt svammel är bra svammel och helt ok här.. det är ju därför vi finns just här.. för att få svammla av oss till dom som förstår även om vi trotts allt är olika i våran sorg och saknad så har vi den på samma vilkor.

God natt kära vänner!

Min syster och jag blev gravida nästan samtidigt hon skulle ha en månad innan mig bara. Min lille kille kom lite hastigt 6 veckor tidigt så han blev först ändå.
Kändes redan då orättvist att hon skulle behöva vänta och jag redan hade fått, hon gick dessutom 42 veckor. Sissta gången vi sågs innan det hände så sa jag att nästa gång vi ses är du inte gravid längre ialf!

Sen kom telefonsamtalet men det var nått fel, mamma sa inte det blev en pojk hon sa det har hänt nått hemskt. Först reagerade jag med att bara säga nej nej säg inte så, sen grät jag hela dagen. Det jobbigaste var att ringa min syster men efter det så började man ta in vad som hade hänt. Det var så orättvist hon om någon förtjänade inte detta!

Vi åkte till sjukhuset 2 dagar efter han fötts för att träffa honom. Ångrar inte det även om det ibörjan var jobbigt att se min son sova för jag jämförde honom med min systerson så mycket. Han var aldeles kall men såg bara ut som att han låg och sov, inbillade mig att jag såg han andas och snutta på läppen så som min lille. Hade jag inte vart med och sett honom kanske jag aldrig hade kunnat ta in att han var död, bara att det inte fanns nått barn. Ibland glömmer man ändå det som hänt hela hennes graviditet och begravningen och allt. Men sen kommer man på det.. och tänker på hur det hade kunnat vara, hur det skulle ha varit... om pojkarna (hennes och min)hade följt varran i utveckling och blivit kompisar osv.

Vill verkligen inte att sånt här ska kunna hända!

Nu har det gått 3 och en halv månad sen han dog, och min Emil är dryga 4 månader gammal. Kan det nångång bli bra igen? man vill ju inte glömma samtidigt som det vore det lättaste! Har alltid Emil som påminner och växer som dom båda skulle ha gjort tillsammans.

Min syster är den starkaste jag känner som orkar gå igenom detta men ändå träffa oss och hålla i min son när hon själv skulle haft fullt upp med sin. Tur är att hon har en glad sprallig liten tjej som hade blivit världens gulligaste storasyster om hon hade fått chansen.

monikmonik; du undrade om det nångång kommer att bli bra? Joo bra bli det men inte som det skulle va alltså helt fantasiskt underbart. Min syster och hennes man var oxå helt fantasiska när deras Tomas somna in då hade jag och min andra syster varsinna 4månader bäbisar. Och dom sa att vi inte skulle "gömma" undan barnen för dom. Vi ville ju inte såra dom men nu i efter hand så var det ett sätt att bearbeta sorgen när dom fick umgås med våran barn.
Båda mina systra fick sina söner med 6dgrs mellan rum och visst ha det vart jobbigt dom stunder som tex den andra börja skolan och man tänker att det skulle tomas med gjort nu.
Sorgen blir lättare att leva med och man minns det fina ju längre det går.

Kramar till er alla i tråden.

Nä säger jag då det blir aldirg bra men det blir lättare ju längre tiden går.. Det kan inte bli bra för det saknas en. En som skulle ha varit här bland oss och er, leka busa lära sig alla nya saker och kramas om mamma och pappa (moster och fster ) för att sen springa iväg på nya upptåg.. NÄ det blir aldrig bra MED det blir lättare!

Många kramar till er alla!!

Idag är det 2 månader sen Martin föddes. Det känns som om det är flera år sen. Jag tycker bara att det blir värre dag för dag.. Så fort jag är ensam så gråter jag. Men värst är det såklart för min syster och hennes man. Jag önskar att jag kunde säga något för att hjälpa men jag vet inte vad.. Vad kan man säga? En fattas oss.

Det bästa nog du kan göra är att lyssna istället för att säga nåt...

En kram säger mer än tusen ord..
Tänker på er!

kramar

Jag vill säga tack till er alla för allt stöd och varma ord. Jag hoppas att jag har funnits där för er den lilla tid som jag har varit medlem här som ni har varit där för mig. Det är hemskt att det ens finns ett sånt här forum men eftersom livet tyvärr är hemskt ibland så är det ändå tur att vi har varandra. Tack

Ja tyvärr, jag får lika ont i magen varje gång jag ser att någon varit in i tråden och skrivit. Det är hemskt men jag är också så glad att ni finns. Ni förstår som ingen annan gör.

Vad skönt att det är tyst i tråden, antar och hoppas att det betyder att ni mår bra för tillfället

Nu börjat den här tråden närma sig sitt slut. Ska jag göra en fortsättning??
Jag vil gärna fortsätta ha er som stöd och stötta.

Gör gärna en nu tråd, här har det vart en massa annat. Vilket är bra för då har jag tankarna inte bara hos Tomas.

Jag hänger gärna med till en ny tråd !!!

Hej!!

Nu har jag skapat en fortsättning.

Tråd 3... www.familjeliv.se/Forum-10-211/m47562744.html