Beccis88: Nä, jag vet hur du menar... Det ska inte behöva vara såhär, man ska inte behöva uppleva detta. Det är inte normalt att förlora ett barn. Det är så himla sjukt, bara tanken på det.. Men tanken på att det här är det normala livet hädanefter ger mig ett sorts lugn på något konstigt sätt. Vissa tycker säkert att man ska sörja i en period och sen ska det vara klart, livet går vidare, man kommer över det. Men vissheten om att livet alltid kommer att vara fullt med sorg efter Martin känns bra eftersom han aldrig kommer att bli glömd på det sättet. Det kommer aldrig bli "klart". Han kommer alltid finnas med oss. Men sen kommer man till den tanken: Livet ska inte behöva vara fullt av sorg efter Martin för han skulle ju vara med oss här... Det är så jävla grymt.
Bjornis: Det finns alltid saker som man ser tillbaka på och önskar att man hade gjort annorlunda och jag tror att, i alla fall för min del, så kommer det aldrig att försvinna.. Jag är också mycket sån, kan inte se bebisar, höra bebisskrik.. Några veckor efter att Martin dog så var jag och min mamma och handlade. När jag skulle lägga varorna i påsen så kom det en kvinna med en nyfödd bebis och ställde barnvagnen precis vid mig så att jag såg ner i den. Då höll jag på att bryta ihop och det kändes som att de nästan ställde sig så nära mig för att de ville visa upp bebisen. Efter vad som kändes en evighet så gick de och jag.. Jag visste inte vad jag skulle göra. Mamma hade ju sett allt och kom till mig, hon förstod. Hade inte hon varit där hade jag nog börjat gråta.
Sen blev jag ganska förbannad på en kille för typ 2 veckor sen. Jag har en Lunar och jag hade skrivit en sak i min blogg om Martin och den här killen, en total främling, undrade vad som hade hänt. Jag svarade att han inte finns med oss längre. Han sa: Jag vet hur det är, jag får inte träffa mina barn för de är placerade på fosterhem och min sambo har lagt in en anmälan mot mig om misshandel... Bla bla bla.
Jag blev såååå förbannad. Han vet hur det är? Jag skrev tillbaka, hans barn lever fortfarande, han kan fortfarande träffa dem, han har inte en aning om hur det är att förlora någon på det sättet. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde skriva så. Och liksom.. Han bara tar dem förgivet, så lät det. Jag blir bara så arg.
Jag var också arg precis när det hade hänt. På Gud. Hur kunde han? Men nu.. Efter allt det onda han har gjort oss så är det bäst för honom att han tar hand om Martin i himlen. På något sätt så vet jag att han också gör det. Martin har det bra, även om han hade haft det lika bra här nere hos oss.
Mammanna: Grattis till William på hans 4-årsdag :) Jag ska tända ett ljus för honom.
Det är nu 1 månad och 3 dagar sen vi begravde Martin. Det känns som om det är flera år sen. Men ändå inte... Älskar dig.