Min svärmor fick sitt första barn för över trettio år sedan, en pojke som tyvärr dog i plötslig spädbarns död cirka tre månader gammal. Jag och sambon har varit ett par i snart två år och väntar första barnet, varför det då och då kommer upp diskussioner om barn och förlossning osv.
Några gånger har svärmor nämnt Thoman (kan kalla honom så), och hon vet att jag "vet om honom" menallra oftast så nämns inte graviditeten med Thomas, "När jag väntade både Lina och Staffan så..." och så pratar vi om förlossningarna med sambon och hans syster, hur de var som små exempelvis och annat.
Jag tycker att det är jobbigt på något sätt för jag vet inte om jag själv ska fråga om Thomas, hur mycket hon vill säga och så. Jag tycker till och med det känns "jobbigt" att familjen "glömt" honom, min svärfar har till och med tystat ner svärmor när hon berättade för mig första gången, i förbifarten efter en fest med rätt mkt alkohol sa hon "Ja vi fick ju en son som dog" och det var första gången HON nämnde honom och då sa svärfar genast "Måste du prata om det där igen" eller nåt sånt.
Det känns så hemskt, och framförallt känns det hemskt att jag inte förstå henne. Hur känner hon? Ett barn kan man väl aldrig "glömma"? Jag har försökt prata med sambon några gånger om det, men det verkar på honom som om han nästan inte vet nånting heller om Thomas!
Enda gången det pratats lite om honom är när sambons syskonbarn som är sju pekade på en tavla och frågade om det där var Thomas, på ett kalas. Då blev det lite prat om honom och sen frågade svärmor om hon ville se kort och det ville hon, så då tittade vi alla på gamla kort och pratade. Verkade som om hon uppskattade det då eller vad man ska säga.
Hur som helst, ville bara skriva av mig lite och vill gärna ha tips på vad jag kan göra eller säga, samt om det är vanligt att det blir såhär? Att man liksom inte pratar om barnet som dog, eller förlossningen med det barnet när man pratar om de levande barnet?
För mig är det också så konstigt att ingen sätter blommor på Thomas grav och sånt, jag vet att han vårdas i minnet och att graven inte är viktig för alla men det känns... konstigt. Jag har frågat sambon om inte vi kan gå dit nån gång men han har sagt att han inte vet och jag vill inte pressa honom.
