Barnet dog i magen, en månad kvar, hur ska jag bete mig??

beklagar det som hänt din syster...
det är väldigt viktigt att prata, prata om sonen, hur lång, vikt ,om han hade hår tex, fråga om förlossningen. när detta hände mig så ville jag berätta allt allt allt men kanske inte till mäniskor som inte frågade om det. fråga hur hon mår och inte bara nu för hon kommer säkert att må psykiskt dåligt väldigt länge (resten av livet) men sorgen blir lättare att bära efter ett tag.
ett tips är att åka och titta/känna/kanske hålla sonen om du får för dom alltså, tror att man får mer förståelse om man sett barnet.
kram 

 

ja, jag skall åka dit imorgon tänkte jag, men vi får se imorgon om Alwin (som hans namn blir) kommit ut då eller hur det är då..

Men jag är ju hemma med båda barnen, skall jag försöka få någon o passa dom, eller tycker dom det är "kul" om dom följer med?
får ju fråga henne också..

jag har sagt att jag gärna vill hålla Alwin när han kommit ut, o att jag inte vet vad jag skall säga eller göra..

vi är väldigt tajta syskon så vi kommer inte att sluta prata efter ett tag eller så..
jag är så himla ledsen att jag knappt inte vill äta, hade inte dottern behövt mat hade jag nog skippat o äta.. men tänker på min syster o hennes man då.. äter dom enns?

hur får dom lyckan tillbaka sen igen? det är ju helt sjukt hemskt ju. dom har ju "som tur" sin son på 1 år, men sorgen finns ju alltid där ändå..

jag hatar o inte ha körkort, o kollektivt tar ca 1 och en halv timme om inte mer dit.. vill ju kunna komma över bara ibland sen när dom är hemma... men det går ju inte riktigt..

hur länge har ni (du o din man) ni som vart med om detta, vart sjukskriva efter detta? eller måste man försöka börja med livet direkt? eller hur gör man?

Vill börja med att beklaga sorgen som din syster, hennes familj och även du och din familj nu har.

Som alla nämner så är ju så personligt hur man vill bli bemött och så. Detsamma gäller nog även sjukskrivning. En del mår bra av att "komma ut" i det "vardagliga" snabbt igen och andra fixar det inte alls utan tycker att det känns jättejobbigt. En del är sjukskrivna några veckor ,andra i månader och en del ngt år, det kan bara din syster och hennes man känna efter vad som är bäst för dem.

Det är så svårt att veta vad man ska/kan göra för att stödja och underlätta och det är jättesvårt för en själv som drabbats också att säga. Kommentaren: ring och säga bara till om ni behöver hjälp med ngt gav inte mig ngt, för jag bad aldrig om hjälp, visste inte vad jag skulle be om hjälp om(men absolut var det vänligt att säga det, jag förstod ju att de så gärna ville finnas till hands)... Ett par vänner kom över med mat som vi kunde frysa in och ta fram och värma och det hjälpte jättemkt (ngt jag aldrig skulle kommit på att be om själv)

Tycker utlandssvensk skrev ngt jättebra, nämligen att inte försöka muntra upp henne. För det känns för jäkligt, det blir som ett hån. Som att man inte får sörja. Man vill faktiskt inte bli uppmuntrad, man måste få sörja och att känna glädje igen måste få komma inifrån en själv, när man är redo att se det som är bra igen, det är inget man kan göra genom muntra ord och kommentarer.

Något som jag tyckte gjorde så fruktansvärt ont var när personer sa att man inser ju vad lycklig man är som bla.bla....Ja men vad roligt för dig då, det var som att gnugga i mitt ansikte vad jag inte har...Eller jag kramade om mina barn extra hårt då jag fick veta..Precis det jag aldrig mer kan göra med mitt barn..(Men även här vet jag att en del tyckt att det varit skönt å veta att andra uppskattat sina barn mer...så även här reagerar man olika) Klyschor är inte heller så smart. Bästa är nog bara att finnas, lyssna och fråga. Vet man inte vad man ska säga så är det bättre att säga just så att man inte hittar orden men att man är så ledsen för deras skull. Efter man sagt det, kan man gärna sitta tyst och bara finnas, en hand på en hand eller en axel eller en kram gör så mkt.  För bara tystnad är ngt som också kan göra fruktansvärt ont.

All kraft till er i denna svåra tid.

ladyj112.xpy.se/

Tips/Lista:


Skippa första inlägget och det översta stycket på inlägg två.

Där finns en lista (rosa-markerad) på vad som gör det värre och därför bör undvikas.

Att vara medveten om det underlättar väldigt mycket.



(Jag och min man födde en levande dotter som dog efter förlossningen.)

Hmm den trollade om länken ska leta på den igen.

Ursäkta.

Fl-sidan skrev om länken hela tiden.
Klistrade inlägget överst.

Jag beklagar verkligen. Jag vet precis hur det är. Min son somnade in i min mage i v 42+1 (plötslig spädbarnsdöd) för tre månader sen.

Det jag kände direkt efter var hur viktiga min familj är och även min sambos familj. Jag klamrade mig liksom fast vid dom för att inte försvinna själv. Det kändes som allt försvann ur mina händer och jag var helt maktlös.

Mina två systrar ville hemskt gärna komma och träffa min son. Det gjorde att jag inte kände mig lika ensam i sorgen. Våra föräldrar kom några timmar efter förlossningen och även vår 3-åriga dotter.

I nuläget kan jag ibland känna mig ensam om jag träffar folk som vet om det men som inte säger något. Mina närmaste pratar om det mycket för dom vet att jag vill det. Då handlar det om hur jag känner och vad jag tänker mycket på. Hur situationen skulle varit om han levde osv.

Något jag har behövt är också att berätta om förlossningen om och om igen. Jag befann mig i chock då och behöver upprepa minnena för att minnas allt, och för att kunna bearbeta hela händelsen.

Första månaden fick jag föräldrapenning (fram till 5 juni) sen har jag varit sjukskriven på heltid och är det fram till 22 sep. Sen vet jag inte om jag kan jobba men vill ju helst det. Humöret går mycket upp och ner. Försäkringskassan har inte krävt att jag ska komma tillbaka till jobbet på heltid utan föreslog halvtid eller arbetsträning.

Är så ledsen att din syster måste uppleva detta hemska, men underbart med en sådan syster som du! Håller med anniloo - se och håll sonen. Det är viktigt, men lätt att man inte ber andra komma - jag kan ibland ångra att vi inte gjorde det. *kram* till dig och de ledsna änglaföräldrarna

Jag beklagar verkligen. Förlorade själv min son när det var 4 veckor kvar. Jag ville ha familj omkring mig. Ställ upp för dom, kanske passa 1 åringen, laga mat. Man är helt oförmögen att göra sånt i början. Min bror och hans tjej kom till sjukhuset och hälsade på, det var jätte skönt. Jag förstår att du inte vet vad du ska säga. Men göm dig inte. Styrke kramar

Min tanke är att barnen kan följa med och se den lilla kusinen, ettåringen förstår väl inte, men det är nog skönt för föräldrarn att träffa henne i allafall. Först ville inte jag att vår treåring skulle komma, men jag blev så glad när han stövlade in för att titta på sin lilla livlösa lillasyster, det var bra för honom för att han skulle förstå och att vi kunde vara tillsammans i sorgen.
Jag ville att alla runt mig skulle fråga det de undrade, ingenting ville jag skulle vara konstigt runt vår dotter (dog i magen i v38)
Lämna gärna matlådor, kom och hälsa på en liten stund åt gången, jag kunde bli trött väldigt fort och kände mig lätt utbränd.
Det var som att jag ville vara i sorgen, och vara ifred med tanken på våran dotter.

Det som folk sa till mig som var jobbigt var när de gjorde jämförelser, som- jag vet ett par som miste sitt barn när den var tre månader, det måste vara ännu värre, så ni ska nog vara glada att det hände nu!
- Ni ska se att ni snart får ett nytt barn
eller- Ni måste kunna se framåt!

För just nu måste man ingenting! det är Ok att tycka livet är skit!!!
Prata ofta om den lilla, räkna honom alltid och föralltid! Tänk på årsdagar och andra minnesdagar med en blomma vid graven.

Detta hände oss för 9 månader sedan, och jag tycker att jag är väldigt lycklig i mitt liv i allafall. Jag har vuxit mycket som människa och kan se viktiga saker i livet och fina saker  mer än innan. Livet blir inte förstört, även om man tror det första tiden. Men hon kommer alltid fattas oss, även om jag kan känna att det går att leva nästan som vanligt ändå. Jag trodde jag skulle bli knäpp, konstigt nog blev jag inte det. Du verkar vara en otroligt fin syster som vill vara nära! Våga vara det! stora kramar till er! och hänvisa dem gärna till oss på änglaforumet!"

Jag måste få börja med att säga att jag tycker att det är väldigt fint av dig att vilja bemöta på allra bästa sätt, och att fråga här. Och beklaga det som hänt och händer din syster..

Min andra son var dödfödd. Jag uppskattade att familjerna, både min och pappans ville komma och hälsa på på sjukhuset. För mig var och är det värdefullt att inte bara jag och sambon sett våran son utan även storebrodern som då var 7 år, min mamma och pappa, sambons mamma och pappa samt sambons syster. Jag känner att det är flera personer som delar sorgen och förlusten med oss. Men jag förstår om andra tänker och känner annorlunda..

För mig var det också viktigt att Martin fick vara ett barn, även i andras tankar. Jag tycker om att berätta om förlossningen, hur han såg ut och vad jag minns. Om någon börjar prata lite om det kan jag komma igång och prata massor. Han är fortfarande mitt barn även om han inte är i livet. Jag säger att jag har tre barn, det är mycket viktigt att även han räknas. Som MY skrev, nu och för alltid!

För mig var det också viktigt att folk inte försökte trösta mig med ord och uppmuntringar. Vad kan ta bort sorgen och saknaden efter ett barn man trodde skulle vara med hela ens liv? Sådant faller bara platt och man blir ärligt talat mest arg.

Det viktigaste är nog att visa att man finns, för vad är olika från person till person...

Beklagar att din syster mist sitt lilla barn. Som många skriver är det ju förstås väldigt individuellt hur man vill bli bemött, men som sagt bör man undvika kommentarer som- ni kommer att få fler barn. För det spelar liksom ingen roll för det barn man mist kan ju aldrig ersättas!!!

Jag har även fått helkorkade kommentarer som- tur att det hände innan barnet var fött!!! Vi som mist ett barn under graviditeten har ju på ett sätt två sorger där den ena faktiskt består av sorgen att man aldrig fått titta in i sitt barns ögon, aldrig fått lära känna sitt barn utanför magen- det är i sig en oerhörd sorg!

Något som jag och jag vet många med mig uppskattar är när familj och vänner vågar prata om barnet även när det gått en tid. För oss som mist ett barn är det viktigt att andra förstår och tänker på barnet som en egen liten individ. Att använda barnets namn (Alwin) och tänka på månadsdagar och framtida födelsedagar är viktigt.

Men som sagt, det viktigaste är att du finns där för din syster och hennes familj!

Tack så mycket för alla svar!!!

Ja prata om barnet, ställ frågor. Bekräfta att dom har fått en son, trots att han inte lever. Köp med mat till dom & annat dom kan tänkas behöva.

Håller med Melkers mamma, att minnas födelsedagarna.. mycket viktigt.