Hej,
Det är svårt att veta vad man ska göra som vän eller anhörig till den som har förlorat sitt barn. Vi som har drabbats av detta fruktansvärda själva kan inte heller presentera ett bra svar på hur man ska agera, då det är så individuellt hur den som drabbas känner.
Jag ville inte ha några blommor men blommorna kom. I drivor. Det var många som led med oss för att vi hade förlorat vår dotter och ville visa det. Jag hade inte behövt blommorna för att veta att det var på det sättet. Ett blomsterbud innebär att den sörjande måste svara i telefonen, vara anträffbar när blommorna ska levereras etc, etc. Jag tyckte att det var fruktansvärt och fräste till slut i telefonen när de ringde från blomsterbutiken. Det var fruktansvärt jobbigt. Inte heller brydde jag mig om korten, nallarna, breven... Inget av detta innebar tröst, för det finns ingen tröst.
Det som betydde något var de vänner som inte gav upp. Jag hittade på en rad ursäkter för att inte behöva träffa någon men de gav sig inte. De fortsatte att höra av sig tills jag var redo. En dag var jag det. Det var en tröst att de fanns kvar, att de hade kämpat, att de vågade trots att de inte visste vad de skulle göra eller säga.
För att vara en vän till din vän måste du utgå från vem hon är. Att lyssna på råd från oss som har varit med om att förlora ett barn ska inte vara det primära...
