Min älskade vän fick änglabebis, hur gör jag?

Alla i tråden har svarat utifrån sina egna erfarenheter. Min uppfattning av ts är att vännen förlorade sitt barn för inte så länge sedan, då brukar man inte vara i sådan form att man vill göra något riktigt omfattande. Min man kan fortfarande inte efter två månader gå ut med sina vänner då han känner sig skyldig för att han har kul.

Jag som mamma kände mig stolt över mitt barn och det ville jag verkligen berätta för andra, men tyvärr ville helst inte de som hade egna barn lyssna. Det är en hemsk tanke att förlora ett barn och ingen vill vara med om det så man lyssnar helst inte. Jag tycker att det är jättebra att du finns där för din vän ts.

Jag anklagade också mig själv, då min son dog i min mage. Vad gjorde jag för fel som ledde till detta tragiska eller gjorde min kropp något? Kanske känner ts vän också något liknande? När äldre människor dör kan man även om det är fruktansvärt blicka tillbaka över hur dennes liv har varit. Men det är så mycket annat man funderar över när ett så pass litet barn dör.  

Det är olika med det där, vissa vill ha sorgen och vissa vill försöka gå vidare eller tänka på något annat. Jag säger inte att man skall slå klackarna i taket och sticka ut och festa med polarna. Men det finns de som hanterar sin sorg annorlunda.

Egentligen är det sinnesstämmningen på TS kompis som borde avgöra det här. Vill hon försöka gå vidare eller tänka på något annat eller låtsas att allt är "normalt" en stund så är mitt förslag bra. Vill hon vältra sig i sorgen så är det ett bra förslag att köpa ett smycke för att påminna henne om det förlorade barnet.



Ok, som jag tidigare sade så fick vi missfall för inte så länge sedan. Jag inbillar mig inte att det är samma sak som att få ett missfall i 9:e månaden eller att man mister ett barn efter att det har fötts. Men jag tror mig ändå förstå känslorna utan att ha varit där själv. Varför måste man förresten ha upplevt exakt samma sak för att kunna diskutera en fråga? Jag diskuterar dagligen saker som jag inte har upplevt och relaterar det till mina erfarenheter.

Förlåt TS om det här blev lite mycket OT, jag ville mest påminna om att det finns olika sätt att hantera sorg och att köpa ett smycke kanske inte är det bästa sättet.

Memnok77:

Du skriver:
Varför måste man förresten ha upplevt exakt samma sak för att kunna diskutera en fråga? Jag diskuterar dagligen saker som jag inte har upplevt och relaterar det till mina erfarenheter.

I de flesta fall skulle jag vilja hålla med att man kan diskutera saker utan att ha upplevt dessa, och genom att relatera till sina egna erfarenheter.

MEN

I detta fall, när det kommer till att ha förlorat sitt/sina barn, bör människor som inte har varit där, gå väldigt försiktigt fram... Där får man helt enkelt "bita ihop" kring sina egna tyckande och tänkande vissa gånger, och framförallt vara väldigt lyhörd och ja, faktiskt till viss del väga sina ord.

För oss, som befinner oss här i tråden och forumet, har den vi älskade mest tagits ifrån oss,
och hur det känns, kan du möjligtvis ANA och VILJA förstå, MEN du KAN INTE förstå. Därför att där sätter människans försvar in!
Du kan helt enkelt inte förstå smärtan vi tvingas leva i dag efter dag, och att använda ordet FÖRSTÅ kan göra väldigt, väldigt ont i oss, när vi vet att det är omöjligt för den som inte genomlevt det att någonsin vara i närheten av hur jävulskt ont det gör....

Så snälla, försök att inte provocera bara för provocerandets skull när du är här.
Annars strör du mycket salt i många såriga föräldrahjärtan.

Jag blev faktiskt lite chockad när jag läste förslaget om att ta med SPRIT...
Jag vågade inte dricka en droppe alkohol på säkert ett halvår efter att vi förlorade vår tös, då jag var så rädd för vad det skulle göra med mina känslor...
Ja, det var ett direkt groteskt förslag och jag vill bara instämma i Ennnas ord:
Ana, men inte FÖRSTÅ!

Och man vältrar sig väl inte i sorgen för att man bär ett smycke?! Mitt änglasmycke ger mig kraft och styrka! Vi har gått vidare efter vår Julias död och fått ett levande barn efter henne, men hon är ju fortfarande ett av mina barn...Varför ska jag inte tänka på henne också då?! Hon är och förblir vårt andra barn!
Så Memnok77: Ta nu och ge dig för dina ord gör inget gott här! Bara ont...

Tack, Enbebisimagen! Skulle precis skriva det!
Men det visar ju bara ännu tydligare att vi nog ska bortse från dessa ovanligt plumpa kommentarer i tråden. Vi vet ju vad ett smycke kan betyda, så TS, köp det vackraste du kan finna!
PS! Ett smycke ska ju vara f;r att minnas inte gl;mma DS!

Min vän förlorade sin vackra dotter för en vecka sen...
Och sprit är inte lösningen!!
Jag har två vackra barn i livet o kan inte förstå hur det känns för er, men jag gör allt jag kan för att förstå o finnas där för henne.

Att du MENMOK77 fortfarande ska tala om för alla hur det är o vad som är bäst är tragiskt...
Man kan ALDRIG förstå, jag kunde inte ens förstå hur det skulle kännas att vara den som står brevid något sånt här.
Det är inte missfall i 9:de månaden...
Jag ville ha hjälp av mammor som gått igenom detta så dom kan med deras erfarnhet tala om för mig hur man behövs, vad man kan göra o vad för "sak" man kan köpa för att MINNAS.
Jag kommer aldrig glömma hennes fina flicka, varför ska hon glömma sitt barn, jag skulle aldrig glömma mitt??? Vad är skillnaden???

Jag tror jag hittat smycket =) Ett kupat hjärta o där ska jag låta gravera in något... Men vad?!?!?!
Och en fråga till...
Jag ska på "begravningen" minnestunden" vad ska jag o min sambo ta med dit...??

Men det är inte samma sak...
DET vet jag även om jag varken förlorat en förälder eller ett barn!!
Ett barn är det vackraste man gjort, det finaste man har, oskyldigt o litet. Det har inte levt livet, det har inte levt alls??
INGEN människa borde "överleva" sitt barn. Man är beredd på att man inte kan ha föräldrarna hela livet, men en männsika man skapat o suttit fast med förväntar man sig att få dela resten av sitt egna liv med...??
Det betyder inte att man älskar sina föräldrar mindre men samma sak är det inte. 

Kattis1: Fint namn på din flicka Julia =) det heter min dotter!

Tack thezzan!
Vi hade med barn på Julias begravning (kusinerna) och vi bad dem att rita varsin teckning som de fick lägga på kistan. Kändes så fint och vår son hade tagit med sin leksakstelefon för att  "skicka med den upp", som han själv uttryckte sig.
Vi vuxna hade bara små handbuketter.
Hör om de har tänkt på hur de vill ha det...
Annars, om du orkar, så kan du kanske erbjuda dig att läsa någon dikt eller vers. Det är ju något konkret att erbjuda...
Jag har en fin, egentligen en sångtext på min presentation som lästes från "Julia till oss".
Skrev in vår sons namn också, men i orginalet är det bara "mamma och pappa".
Annars kan du gå in på Zoielis hemsida och hitta många fina och passande dikter.

www.zoieli.se/vendela/

Du verkar vara en väldigt fin vän, så det viktigaste är ju att du finns där. Det är det allra viktigaste.

Ang. gravering.
Förslag: "Min ängel", Flickans namn, "Ängel i mitt hjärta" Älskad Saknad". "Alltid älskad, aldrig glömd"

Många tankar till din vän och alla er i hennes omgivning som sörjer...
Kram!