Min älskade vän fick änglabebis, hur gör jag?

Tack för alla fina svar, verkligen.
Jag kommer att ta bort denna tråden snart, men ville bara säga att ni hjälpt mig.
Tack, o jag önskar er ALL lycka i världen o samma gäller alla era vackra änglar.

Du har mycket att lära ! Handlar inte om att dunka varandra i ryggen och hålla varandra om ryggen ! Du är en sådan person som jag i vanliga fall ge en örfil och be dig tänka före du öppnar din käft igen ! Jag satt med min döda son i famn i över två timmar och bara önskade att han skulle ta ett djupt andrtag och öppna sin ögon ! Du tycker kanske ett missfall e lika illa som att få hälla sin dödföda son ! TÄNK FÖR FAN ! Har du hållit ditt missfall ?? Har du tagit på det kläder som va meningen att det skulle åka hem i ?? Har du suttit där i en stol och skrikit ut din sorg över att han faktiskt inte lever ?? Du äe en av dom som jag skulle säga är mindre kompitent för att diskutera en sådan här sak !

Och angående ett smycke som minne så har jag min son sovandes iklädd änglavingar tattuerad på mitt ena bröst ! Har du en smart kommentar till detta då ??

Mvh En pappa som HAR GÅTT IGENOM ETT HELVETE

Alltså, läser folk överhuvudtaget inlägg innan de svarar på dem?

Jag har inte skrivit att ett missfall är lika "illa" som att hålla ett dödfött barn (tror för övrigt inte att det går att mäta sorg överhuvudtaget, vissa påverkas väldigt starkt av en händelse och andra påverkas mindre starkt av samma typ av händelse).

Din tatuering är säkert bra för dig om den hjälper dig att hantera sorgen. Men det finns väl andra sätt att sörja, det som passar dig kanske inte passar alla andra. Vilket egentligen är det enda jag har skrivit i den här tråden.

Men om nu inte vi läser inläggen för vad det är så har du då tänkt över att en flaska sprit skulle hjälpa ???

Det va väl så man tänkte när man va 14 och en brud hade gjort slut !

Vi har misst ett barn, inte slagit oss på tummen !

Vad en flaska sprit och en kväll med en vän skulle hjälpa? Syftet hade varit att få en stund när man kunde låtsas vara mindre förkrossad en liten stund. Vissa uppskattar sådant.

Men som sagt var, det har gjorts klart i den här tråden att mina åsikter inte är efterfrågade. Så du kan kontakta mig via PM eller gästboken om du vill fortsätta diskutera.

Finns inget mer att tillägga, hade du varit i mina kläder så hade du förstått hur jävla dumt du utryckt dig !!

Jensen71
Lägg ingen energi på det...

Jag har inte varit med om samma sak som du, vilket jag är evigt tacksam över, men jag satt på min bästa väns lilladotters begravning igår och bara det var på riktigt hjärtskärande. Vackert men så fruktandsvärt orättvist...
Jag berättade för henne vad jag tänkte köpa, hann inte Hon köpte den själv dagen efter jag berättade!

thezzan: Skulle precis in och fråga hur ni hade det igår, men ser att du till viss del svarat på det själv.

En av de värsta dagarna i mitt liv förstås, men också en dag som var så märkligt fylld av frid...Fick en "bild" till mig på kvällen av en liten leende Julia... Och jag och min man satt och lyssnade på  "God must love you" med Babyface när den "kom"...

Så underbart att din vän köpte smycket!
Kram!!

Jag gav ett litet arrangemang med ett vitt ljus prytt med hjärtan och en ängel att tända till minne av den bebis som faktiskt var. 

Nä jkag släppte det, har blivit av med vänner som jag varit vän med under tiden vi har gått igenom detta ! Fått höra så jävla mycket skit så jag vet inte vilket som igentligen har varit värst och gjort mest ont, Att missta ett barn eller att få höra massa jävla skit och falska: Jag vet hur du har det bla bla bla men du måste bla bla bla bla...

Till sist slutade jag lyssna och sa till mina vänner att vet ni inte vad ni ska säga så för fan ge mig en kram och hjälp att överleva dagen så e jag förbannat glad !

Kattis: Det var en fin begraving, ljus o fin om man nu kan säga så??
Men jag tror du förstår vad jag menar?
Det såg ut som axlarna sjönk ner en halvmeter på mina vänner direkt efter...
Jag förstår givetvis att det kommer o bli fruktandsvärt jobbigt även efter begravningen men samtidigt så känns det som om det var något slags avslut...??
Kanske för att man nu måste börja "leva" med det??  
Eller åtminstone lära sig att leva med det.

TS du verkar vara en fin vän och det var skönt att höra att det blev en fin begravning. Tänkte på det du skrev om att efter begravningen kommer ett avslut och jag ville dela med mig om mina egna erfarenheter . När vår pojke dog gick jag in i autopilot. Jag fixade allt till begravningen, ringde vänner och berättade vad som hänt osv. Efter begravningen hade vi fika och jag höll ett tal till vår pojke och alla klappade mig i ryggen för att jag "klarar detta så bra". När vi kom hem från begravningen gick jag in i en vägg. Vi hade gjort det sista vi kunde för vår pojke, givit honom en vacker begravning, och helt plötsligt slog det mig att han är borta för alltid. Jag bröt helt ihop (är där fortfarande men nu lite bättre) och sorgen tog en helt annan form när jag insåg att han verkligen var död, jag blev så chockad och liten inför livet. Några få vänner snappade upp detta och fanns kvar med samtal, sms och stöd dygnet runt. Andra vänner och familjemedlemmar tyckte att nu när begravningen varit så skulle det värsta vara över och bearbetningen ta över när "chocken lagt sig". Du känner din vän bäst så klart och jag tror att du känner när hon behöver dig... jag tror också du förstår vart jag vill komma med inlägget.

Kram till din vän och till dig (vännerna har det inte heller lätt, jag vet att min bästis gråter varje dag för min pojke).

ps. Önskar att jag fått ett halsband/armband av någon av mina vänner (fick mycket annat dock). Men jag är tacksam att ingen av dem ens täntke tanken på att supa ner mig för att glömma.

Ja, jag måste säga att jag håller med till stor del i det som jennijen skriver...
Vår Julia dog på en söndag och vi hade begravningen redan på fredagen...Kände en enorm frid i hjärtat när jag la mig den kvällen. Jag kände att hon var på det finaste av ställen!
Men när sen måndagen kom insåg jag att jag nu ska leva resten av mitt liv här på jorden utan Julia och det var så fruktansvärt tungt...Smärtan när man INSER detta i de små doser som hjärnan tillåter, går helt enkelt inte att beskriva...
Så förvänta dig inga som helst "framsteg" än...Fortsätt på samma sätt som du gjorde innan begravningen. De behöver dig mer än någonsin...
Många kramar!