Jo visst är det så, alla har vi något i vår ryggsäck. Vi kämpar hårt med vår dotter och allt är inte självklart... Förlorade min pappa i tonåren och min bror var 8 år, boken är skriven från hjärtat om saknad och sorg för honom men är tillägnad lilla Felicia som gick bort i en hjärntumör bara 4 mån gammal och till hennes syster som var 3 år när detta tragiska skedde. Tanken är att man kan vinkla boken som den passar, en ängel är ju någon som betydd mycket för en och är älskad och saknad och det kan ju vara flera personer. Förstår dina tankar, en sorg jag har är att pappa aldrig fick se oss växa upp och träffa mina barn. Kan inte släpps dessa tankar. Men ändå, förlora sitt barn... Det kan inte finnas något värre, och kan inte förstå sorgen i det för den måste bara vara så otroligt skärande stark. Och saknaden efter sitt syskon. Tiden läker alla sår säger en del, men jag känner fortfarande efter alla dessa år en stor sorg och saknad. Men idag kan jag titta på kort och gråta med en viss glädje och tacksamhet för den tiden vi fick, det är inte bara knivar i hjärtat. Och han finns i mina tankar varje dag men det är inte varje dag som är tung som bly. Men tror aldrig man kommer ifrån sorgen och saknaden, det går inte men man lär sig leva med den, den finns där men man kan också ha ett annat liv ihop med den. Men det tar tid, lång tid. Kram
