minneli: hoppar bara in här lite snabbt, beklagar så er förlust, men även grattis till er ängel, ett så fint namn! apropå kurator. jag tyckte också att min kurator var sämst när vi hade träffat henne de första gångerna. jag behövde ha folk omkring mig som grät med mig, som kramade mig osv, men hon gjorde ju inte det. hon bara satt där och väntade på att jag skulle prata. hon la ingen varm hand på mig, hon grät inte osv.. kände att det inte gick öht att prata med en sån människa. men av någon oförklalrig anledning fortsatte jag ändå o gå hos henne. o faktiskt, när den första akuta sorgen hade lagt sig så började jag o uppskatta samtalen med henne. när jag hade fått älta förlusten med hela min omgivning o jag kände att jag inte kunde fortsätta o älta med familjen o vännerna så var det så skönt o få träffa kuratorn för där kunde jag fortsätta o älta utan att det kändes konstigt, för med henne kunde jag älta hur mkt jag ville utan att hon egentligen sa något om att jag måste gå vidare. nu rabblar jag på en massa dumt o det ber jag om ursäkt för, bara sån jag är :). det jag iaf vill få fram med allt babbel är att ibland är det inte kuratorn man behöver mest i början av sorgen, utan det är familjen o vännerna o då kan man uppleva kuratorn som bara störig och dålig. men om man ger kuratorn en chans så kanske man ser det stödet helt annorlunda senare i sorgearbetet. sen finns det många kuratorer som verkligen valt fel yrke eller man helt enkelt inte får någon bra relation till o då är det ju bra om man kan byta. Ville iaf bara dela med mig av min erfarenhet. Kram på dig!
