Hej på er!
Ville bara berätta för er här att vi fått obduktionsrapporten nu och det vi trott i sex månader stämde inte. Både vi, läkaren och alla runt omkring Winston har trott att han gick bort i PSD men så var det inte.
De kom fram till att dödsorsaken var att Winston hade en hjärnskada som uppstått under det tidiga fosterstadiet. Detta innebar en underutveckling av viktiga nerver och denna skada var inte förenat med liv. Enligt läkaren borde det blivit missfall. Vår läkare hade aldrig sett något liknande. Utifrån det som de såg är det ett mysterium för läkarna att han klarade graviditeten, föddes frisk och utvecklades helt normalt, som vilken bebis som helst. De kan inte med säkerhet säga hur hans fortsatta utveckling hade sett ut om han inte gått bort, kanske hade han blivit helt normal, kanske inte. Men att det var detta som var dödsorsaken var det ingen tvekan om även om de inte kunde säga att det tillslut hade påverkat andningen eller hjärtat. Han hade inte ont iaf, led inte på något sätt och somnade bara in. Vi hade inte kunnat göra något alls för att rädda honom. Hade man upptäckt skadan hade man ändå inte kunnat göra något alls. Läkaren sa också att det är möjligt att fler barn har liknande skador och outveckling av nerver men att det aldrig upptäcks och därför säger man att barnet dött i PSD. I vårt fall var det "tur" att de upptäckte det.
Risken att detta händer oss igen är lika med noll eftersom att det inte har något med oss och våra anlag att göra, det var bara slumpen att denna skada, outveckling, uppstod tidigt under graviditeten. Vi är oerhört glada att Winston klarade graviditeten och att han föddes och var så underbar som han var. Vi är djupt tacksamma för de fyra månader vi fick med vår älskade lille pojk.
Vi kommer att göra allt vi kan för att få göra en magnetröntgen på väntade lillasysters hjärna för att utesluta att hon har samma skada. Att risken är minimal, i princip obefintlig, att det drabbar oss igen det spelar ingen roll för oss. Vi har mvc, bvc och psykologer bakom oss som lovat göra allt för att hjälpa oss få igenom det vi känner att vi behöver för att klara vardagen och oron kring våra framtida barn. Vi kommer också att ha andningslarm på henne oavsett vad vi får för svar och vi är fortfarande oroliga för just PSD men oron ser lite annorlunda ut nu.
Allt detta var en riktig chock för oss och vi har nu mycket att bearbeta, omvärdera, ta ställning till, tänka över och ta till oss. Men det är skönt att ha fått ett svar även om det inte var vad vi trodde.
Kram på er fina änglamammor!!
