Vad många ballonger! Så vackert. Ni är fantastiska som hedrar de små så fint. Tårar bryter på nytt fram i ögonvrån när jag tänker på dem och det som hände.
Min tanke varför det berör så många är att det var ett opåkallat och grymt brott där en för de drabbade helt okänd person som sökte upp dem i deras hem med fullt uppsåt att brutalt slå ihjäl en mamma och två små barn. Det var inte en anhörig, det skedde inte i plötsligt vredesmod överilat utan iskallt planerat av en person utifrån som sökte upp i hemmet. Som våldförde sig på den lugna trygga platsen som var deras hem. (För alltid har bilden av leksaker och barnvagn utanför huset etsat sig fast på min näthinna) Det oerhörda övervåldet och det brutala tillvägagångssättet.
Jag såg mot bättre vetande dokumentären på datorn i tisdags. Och trots att bilderna från hallen inte var framme så lång tid påverkade det mig mer än jag kunde ana. Jag var inte hemma vid läggdags den kvällen, var på ett engagemang, och strax innan det var slut dök de upp i huvudet och jag fick panikkänsla över min egen familj därhemma. Där barnen såg på TV när jag gick och deras far skulle lägga dem senare. Vet att det kanske låter tokigt för en del, men jag fick bråttom hem, vad skulle vänta mig därhemma? Skulle barnen ligga trygga i sina sängar och maken sitta vid datorn, eller... Tur nog såg jag maken pyssla lite genom köksfönstret när jag kom hem så jag kunde gå in med lättat hjärta. en känslan innan dess var jobbig, nästan outhärdlig. Tacksamt gick jag upp till barnen i deras rum och pussade dem och drog in deras doft i näsborrarna. Jag beundrar Emma att hon orkar gå vidare, jag tror mitt liv vore slut om något hände mina barn.
