Änglamoster - Max och Saga

Godmorgon
Vet inte hur många av er som såg dokumentären igår. För er som missade den och vill se den så går den i repris idag och i morgon.

Jag var medveten om att den skulle innehålla otäcka bilder, men visste inte alls hur jag skulle reagera... Kanske lika bra det, för då hade jag inte tittat.
Det första som kommer är sos samtalet. Jag har hört delar av det innan, men det var länge sen. Nu kom det så plötsligt! Jag fick panik! Så sent på kvällen är jag inte stabil nog att lyssna på det. Slängde upp händerna för öronen, men hörde ändå. Gnuggade fingrarna för öronen för att inte höra. Christer sa att jag skulle stänga av ljudet för han ville inte heller höra det. Jag förklarade min känsla och han sa att han märkte att jag tyckte det var jobbigt för jag började tydligen skaka...

Sitter med fingrarna för ansiktet nästan hela dokumentären - är beredd på bilder som jag inte vill se. Tar bort handen ett tag i mitten - men det skulle jag inte ha gjort. Då kommer bilderna på hallen upp! Varför varför varför ska dessa bilder vara med!? Jag förstår att de vill visa för alla hur hemskt det var i hallen med allt blod och allt! Men vi då!? Vi anhöriga som kanske inte vill se de!? Jag kanske är den enda.... Men kan man inte tänka på oss!?

Natten har varit jobbig. Har vaknat och varit klarvaken flera flera gånger. Varje gång jag vaknat har jag fått upp bilden på hallen. Den blodiga och röriga hallen.
Nu har jag jätte ont i huvudet och känner mig inte alls stabil. Känner att gråten är nära och känslorna rör runt i kroppen som i en tvättmaskin som centrufigerar.
Tyvärr kan jag inte vara hemma från jobbet då jag ska på en kurs på förmiddagen.

På den kursen har vi fått en läxa. Vi ska ta med en sak som är betydelse full för oss (mig). Det enda jag kunde komma på när hon berättade om läxan och nu i efterhand när jag funderat på det, så är det något som har med Max och Saga att göra. Det är det som är betydelsefullt för mig!
Jag är osäker på hur de andra kommer reagera om jag berättar om det, men å andra sidan så ska jag ju inte ta med något som inte är betydelsefullt för mig bara för att vara snäll mot dem.
Max och Saga är allt för mig, trots att de inte finns i livet!
Jag tror att jag kommer ta med mig halsbandet som Max gjort och Sagas två hårspännen som jag satt fast på halsbandet. Detta halsband hade jag med under rättegångarna för att få ha barnen nära mig.

Jag har en timma kvar på mig att välja sak till läxan, men än så länge kommer jag inte på något annat än det. Har gått runt i varenda rum i lägenheten men kan bara hitta saker som har med Max och Saga att göra som jag känner betyder något för mig. (självklart betyder Christer och familjen massor för mig!!).

Nu ska jag göra iordning mig och gå till jobbet snart. Ha en bra dag.

Ida: Självklart ska du ta med det du så spontant känner. Jag hoppas du gjorde det. Jag var inte hemma så jag såg inte dokumentären. Förstår ändå att det måste vara fruktansvärt att se alltihop. Vet du om de andra i familjen såg den? Kanske kan ni träffas och prata om era känslor, jag får en känsla av att du/ni behöver varandra och få hålla om varandra efter den.

Det lilla jag kan; en cyberkram.

MiS

I min värld har detta hela tiden varit något väldigt stort, det mest tragiska som jag kan tänka mig. Jag är en person som tänker och ältar ganska mycket, det vet jag med mig, så därför har jag med vilje undvikit att se de här bilderna. De har legat ute på nätet vet jag, men jag har tänkt, kanske själviskt, att om jag ser de här bilderna så kommer jag aldrig få dem ur huvudet. Så kanske av ren självbevarelsedrift...detta har kommit mig så nära ändå. Jag har liksom valt att försöka fokusera på era fina bilder av barnen, av barnen levande.

Men nu såg jag dokumentären...hörde SOS-samtalet och såg bilderna på hallen. Hur hanterar jag det? Alltså, första instinkten att bara stänga av datorn. Sedan lite chockaktigt att man kunde kanske fått en förvarning att nu kommer det starka bilder...alltså, det man tänker, det som slår mig..att timmar innan de där bilderna tas så leker två underbara barn i den där hallen, slänger en tomteluva i ett hörn, leker jage...och nu? Nerblodad hall, alldeles normala vardagssaker i en barnfamilj fast täckt med blod..Jag har nog inte hanterat det ännu, Ida. Det hade kunnat vara min hall, det hade kunnat vara mina barn. OCh det är nog också det som gjort att nyheterna om detta alltid fått första sidor, för många fall är inom en familj..en pappa som mördar sin fru och sina barn, absolut absolut oerhört tragiskt men då kanske det familjen i år levt med rädsla och vetskap om en sjuk familjemedlem...medans detta var helt opåkallat.

Ingen visste om hotet, hon kom från ingenstans och riktade in sig på tre stycken som inte hade med saken att göra.

Ska ikväll försöka sätta mig o kolla på de sista 10 minutrarna,.

tusen kramar till dig Ida. och din familj. J