Ni ska ha tack allihop! utan er hade livet vänt o antagligen förblivit hemkt o ohållbart. nu vet vi att vi inte kämpar ensamma. vi vet vart vi ska få stöd o tröst. vi vet att vad som än händer har vi underbara människor omkring oss.
på nåt avigt sätt är vi glada för att det hände nu o vi kan gå vidare här ifrån. vi kan bearbeta redan nu fast inget blir som det borde. o vi kommer såklart att få ytterliga känslor att bära med oss.
de bästa hade ju varit att det hänt tidigare, som ett missfall, eller att min kropp skött allt själv så vi inte behövt bestämma, eller att det hänt så pass mycket senare att chanserna hade varit goda eller tom jättebra...
men nu är det ju såhär o vi vet att tunga o tuffa saker formar en som person. men man behöver inte tappa tilltron till livet eller till hoppet om framtiden.
vi kommer säkert behöva ta en dag i taget igen. men förlusten är så mycket tidigare att rent kroppsligt så borde det gå fortare. men såklart så kommer psyket få ännu en knäck.
jag vet att våra historier skiljer sig o att vi nu har drabbats mer än de flesta av er. men vi vet att vi itne är ensamma om detta heller. ni har blivit så värdefulla för oss. o vi kommer vara med på träffar så fort vi orkar. det är något som har bitit sig fast i våra hjärtan.
jag vet att det är tidigt att tänka så, men jag känner ändå att jag nu vill förändra min vardag. kankse inte på en gång. men om nån månad eller så skulle jag vilja ha nåt att pyssla med. jag tror att jag kommer bli konstigt av att gå hemma o bara grubbla. så om nåt dyker upp så säg till. jag tror tom att arbetsförmedlingen kan stå för praktikplats så har ni nåt som jag skulle passa för eller kunna på nåt sätt så säg till mig.
kramar till er alla