Tråden för oss Änglaföräldrar i/omkring Jönköping del 12

Didden - Ja jag är tillbaka på jobbet för ca 2 månader för att R ska vara hemma. M & M är nu snart 7 månader!

Hej,
Äntligen är flytten över. Det har varit en jobbig helg. Rent psykiskt klarar jag inte för mycket påfrestningar nu, men på något sätt lyckades jag stänga av och göra det som skulle göras.

I fredags hämtade jag urnan. Under helgen hade vi den med oss vart vi gick. Det gick bra, om man inte tänker för mycket. Det jobbiga är när tankarna kommer "det är mitt barn i urnan", "jag skulle gått med en barnvagn, inte en urna", "varför just jag" osv. Idag lämnades urnan till kyrkogården och vi gick runt och tittade på en gravplats. Vi bestämde inget utan kommer återvända senare. Vi satt även en stund i kapellet.

Varför är det så surrealistiskt ibland? Att man inte kan förstå vad det är man går igenom? Ibland "går man in i sorgen", känner på den och vill sedan lämna den igen. Det är så jobbigt. Helst vill man bara stanna utanför sorgekänslan, men jag förstår att det inte går. Nu har vi varit på kyrkogården, och det var jobbigt, men vi klarade det. Hur man ska klara en begravning förstår jag bara inte. Hur ska man orka? Hur gjorde ni andra för att ta er igenom begravningen?

Om 2 veckor får vi vår lägenhet. Jag hoppas att det blir bra. Ibland är jag rädd för att, när allt praktiskt är fixat, man ska känna en otrolig tomhet och rädsla. Vad ska man göra sedan...inte orkar man söka jobb. Hur ska man då gå vidare?

Tack för att ni läser. Kram.

Marijhae; Skönt att er flytt ner hit nu är över, och att ni snart får er nya lägenhet. Jag hoppas att ni kommer att trivas och kan landa i detta nya, att få ork och energi att steg för steg ta er vidare framåt.

Ja hur orkar man igenom sitt barns begravning? Har inget bra svar alls att ge dig, men någonstans ifrån fick vi kraft och styrka att ta oss igenom den. På något vis var det skönt när den var över, då blickade vi mot nästa milstolpe, urnsättningen, och efter den var det val av gravsten, sedan var det att få göra fint vid graven.. osv..


Ta hand om varandra!
Kramar

Har läst vad ni alla skrivit om alla känslor man har. Ni skriver det så bra. Man har fullt med känslor inom sig som jag kan ha svårt att få ner i ord, men kan bara instämma i allt.

Marijhae: Jag hoppas också att ni trots allt som hänt er kommer att trivas här. Det är ju skönt att ha lite att behöva skingra tankarna med, men hela tiden finns ju tankarna där på er lilla tjej som skulle varit med er. Jag kan fortfarande känna en enorm tomhet att Emil inte ropar mamma, men man lär ju sig på nåt sätt att leva med sorgen som många skrivit här tidigare. Och att behöva begrava sitt barn, ja det är bara helt fruktansvärt, men det blir en del i vardagen att gå till graven och göra det fint där. Hoppas ni kommer hitta en fin plats som ni kan känna ro med att gå till.

Och det är bara att ta en dag i sänder. Ni kommer säkert att märka att ni mer och mer ändå gör de där sakerna ni gjorde tidigare.

Kramar till er och alla andra

Hej alla, har varit lite upp och ner en tid, med känslorna utanpå, men lite vårsol var kanske precis vad som behövdes... Har läst tråden och tänkt på er. Det känns fint att läsa era ord emellanåt. Det är en tröst i sig, att ni finns där ute.

Marijhae: vår dotter dog också utan förklaringar efter en fin graviditet (två dagar före bf) och precis som någon annan skrev är det ju både och med den saken. Samtidigt blir vi aldrig kvitt onödighetskänslan. Varför får hon inte vara med oss istället? Så onödigt och tråkigt.

För oss kändes det fint att hitta den plats där hon nu vilar och våra syskon med familjer var med på minnesstunden, så vi fick fint stöd. Jag funderar fortfarande på hur man "tar sig vidare", men som många skriver - verkar livet fortsätta utan att ta hänsyn till vad som hänt. Och otroligt nog så blev jag glad igen, även om avgrunderna fortsätter att sluka en ibland.

Jag hoppas verkligen att ni kommer på plats och får känna er hemma och att ni hittar en fridfull plats till er dotter!

Didden: Jag har fortfarande fikaskulden i tanken! Har inte glömt :) Tänker komma på träffen.

Hej!

Vi var uppe hos läkaren igår. O att träffa honom var inte det värsta. utan att komma upp till den våningen tog hemskt mycket energi från mig. jag hade varit lite orolig innan , men det var inte förän vi var på våning 8 på ryhov som jag kände hur hemskt jobbigt det blev. det första vi möts av är en nyfödd. sen straxt efter en till. så bara att lägga de tankarna åt sidan var jobbigt.
själva mötet va väl lite jobbigt känslomässigt för att dra upp saker igen, men inget nytt o inget gammalt egentligen att oroas sig för eller så.

sen när vi skulle ut från ryhov så möttes vi av flera tusen gravida. de hade visst sån infoträff där igår. det är okej att möta nån gravid, det går att hantera på nåt sätt. men inte alla dom på en gång. särskilt inte som jag vet att jag antagligen skulle varit med på den träffen om allt hade varit som det skulle. fruktansvärt att se de som skulle varit jag.

att se bebisar är inte så jobbigt denna gång. för mio såg inte så ut. men magarna kan jag identifiera mig med på ett annat sätt. o det är jobbigt när alla nu tar av sig sina tjocka jackor i visar upp sig. det borde ju fått vara jag o inte dom...

i ett par dagar har jag saknat känslan av att nån lever i mig mer än innan. lite mer kanske pga att vi hade daniels fest i lördags. o det var maskerad o min klädsel hade jag ju föreställt mig som med magen. o nu var jag bara allmänt smårund... (usch).  o sen var jag ju klädd enligt sajten vi beställt ifrån som "fruktbarhetsgudinna" o det skulle ju varit klockrent. men så blev det som ett hemskt dåligt skämt istället. vaddå fruktbarhet liksom. o sen betyder ju ewa livgivare... så illa det låter. så illa det känns.

ser hur bitter jag låter. men har haft många upp o nedgångar i några dagar. o många tankar som snurrat. o sån stark avundsjuka mot vissa lyckliga människor. o sånt starkt ogillande mot vissa på fb som bara skriver om sin bebis-lycka. (nä det brukar inte vara samma känslor mot er, utan mot andra). känner att jag skulle vilja fräsa ifrån ilsket till vissa av dom. men det hjälper ju inte. det får inte någon att förstå bättre ändå. o ingen kommer skriva mindre för det.

jag vet inte vad jag vill. o att ha sånt kaos bland tankar o känslor är så jobbigt. många stunder känns det ändå bra o jag känner mig så gott som hel. men så dyker det upp nåt o jag går lite sönder igen. o det är så energikrävande att laga.

Lilla Lime: Visst blir man bitter och avundsjuk ibland, men det måste vi väl få bli, vi är ju inte mer än människor. Känslorna går ju inte att stänga ute. Man hade ju önskat sig ett lugnare liv utan dessa jobbiga händelser. Många kramar

Lilla Lime, jag känner igen mig så otroligt i dig och jag önskar att ingen skulle behöva känna så. Ibalnd känner man att man håller sig på ytan, men sedan ser man någon med gravidmage, och blir genast deppig igen. Alla gravida ser så självsäkra ut. Som om att allt alltid går bra (jag vet att detta är en hopplös förutfattad mening, men det känns så). Det är ju inte säkert att det går bra. Visst kan det gå bra, som det finns inga garantier. Och det är jobbigt att vara så medveten om detta. Ibland när jag ser en gravid gå på stan tänker jag att hon likaväl kan drabbas. Man vet ju inte.

Att komma tillbaka till en plats där något hemskt skett är otroligt jobbigt. Första gången vi skulle tillbaka till sjukhuset efter att vi lämnat det var jag et vrak. Jag kände att jag satt i en bubbla i väntrummet, omgiven av lyckliga gravida som hade sitt fina framför sig. Men efteråt var det lättare att komma tillbaka en tredje gång, sedan en fjärde.

Jag känner mig ibland som mindre värd när jag ser andra gravida eller nyblivna mammor. Som att de var värda ett barn, men det var inte jag. Usch, det är hemskt att tänka så, men ibland hittar man ingen annan anledning.

Ser fram emot träffen nästa vecka. Det gör att jag känner lite tillhörighet någonstans.