Norrlandstråden för änglaföräldrar del 6

Hej alla underbara änglamammor som finns på denna tråden.
Jag har smygläst eran tråd för att hitta en tröst i allt det hemska men tänkte att jag nu skulle skriva en liten rad och ge mig till känna. Jag förlorade min son den 16 januari enbart tre dagar gammal i psd och sedan dess har livet blivit mörkt, försöker nu att kämpa mig upp till ljuset.

Stora kramar 

Det där förstår jag så väl, att bli irriterad när någon försöker hjälpa, för mig är det mest grejen att inte bli tillfrågad tror jag. Jag vill välja själv vad jag orkar eller inte orkar...

Nu har jag iaf gjort i ordning en låda med några av Theos saker i, minnen som bara tillhör Theo helt enkelt. Vi har haft en del saker i en kartong, och en del i garderoben, nu har jag sorterat alla kort (grattiskort från när han föddes, kort som satt på blommorna på begravningen etc.) i olika kuvert, saker från sjukhustiden, hand och fotavtryck, hans gips, osv. Känns bra att ha en fin låda och allt samlat, jag har limmat fast målade träbokstäver på där det står Theo.
Det känns som ett steg på vägen iaf.

Hej kriz82, Välkommen hit till oss!
Jag vill börja med att säga grattis till sonen! Jag beklagar verkligen att ni inte fick behålla honom.

Här får du skriva om precis allt, vi finns här och lyssnar, eller så får du fortsätta smygläsa om du hellre vill det

Varma kramar!

Scharlotta tack för välkommnandet !

Hoppas att allt är bra med er. Nu har äntligen tjälen gått ur marken så att vi kan jordfästa Bo, känns skönt att han äntligen ska få en plats.

Dock vart jag helt chockad när jag bara för en vecka sedan testade positivt, lilleman ska bli storebror. Känslorna är verkligen upp och ner just nu och stor förvirring.

Men oj va kul, grattis!! Förstår att det är blandade känslor men det är som balsam för själen när man blir gravid igen! kram 

Hej!
Kastar mig in i den här tråden utan att ha kollat in de tidigare trådarna innan.
Jag kommer antagligen att kika på era presentationer allt eftersom, men nu till att börja med skriver jag bara några rader här.

Vi fick vår lilla Eira (422 gram, 26,5 cm) i v25+2, 2 oktober 2009 på Barn4, NUS. Vi fick behålla henne i 15 veckor/105 dagar innan hennes lungor inte orkade mer. Vi tillbringade hela hennes korta liv på sjukhuset. Vi miste inte ett litet kolli som en del i vår omgivning verkar tro, utan en livlig tjej som visade stort intresse för omvärlden, ville verkligen vara med allt som hände omkring henne =) .

Jag saknar henne så enormt...

Skickar en kram. Självklart var det inget litet kolli ni förlorade utan en fantastisk tjej som kämpade länge.  

Ja jag är så glad att lillen ska få bli storebror. Men vilken rädsla jag känner nu och lite irriterad på killen som väntar mf istället för barn. Han har sagt att han inte kommer hoppas på något eller räkna med något förren i jul så jag blev lite sur och frågade att om den här lille också lämnar oss tidigt så kommer väll han vara vårat barn också precis som Bo. Men jag förstår att han har det jobbigt nu när Bo ska jordfästas och snart ska jag på ul så kommer det nog bli mer verkligt.

Jag hoppas att de kommer att sätta igång när du åker dit. Min läkare sa att de skulle sätta igång mig två veckor tidigare så att vi hade ett slutdatum när man vet att det verkligen är över.

Hoppas du får möjlighet att vila nu i juni och att vädret blir bra.

Hej!
Jag följde er litegrann i prematurtråden, våran Theo var inte prematur, men vi låg inne med honom på Barn4 i ca 6 veckor förra året.
Jag tror inte att jag skrev något i tråden, men läste i det tysta om eran resa. Log när Eira mådde bra, och grät när hon blev sämre.. Eira var verkligen en liten kämpe, vilken fantastisk liten tjej!