Tack mee2 för ditt svar! Jo, jag har också känt mig ensammast i världen när jag är nere i träsket och simmar.
Usch, vad jobbigt när den andra föräldern måste jobba så mycket. Vet lite grann hur du känner dig, men min man är hemma, fast han är mest sängliggande. Han har nämligen svår diskbråck och ischias. Så han kan knappt hålla sitt eget barn, byta blöjor etc. Men jag måste tillägga att det han klarar av att göra, hjälper mig oerhört mycket! Det tråkiga är att han såklart känner sig otillräcklig, särskilt när jag också känner mig otillräcklig.
Jag försöker att sänka kraven på mig själv, men det är inte alltid så lätt, särskilt när man vill vara den supermamman som inte finns!
Pratade om detta på BVC tidigare i dag. Hon rekommenderade mig att höra med någon bland släkt och vänner om de kanske kan ställa upp och ta en promenad med lillen i vagnen då och då, just för att jag ska få en paus i "vardagen".
För när man är med sin bebis 24 timmar om dygnet, tenderar det att bli lite grått och trist, fastän man älskar sitt barn över allt annat. Och så då en trotsig treåring på det - ibland rinner bägaren över, tyvärr.
Men blöjan blev bytt till sist och lillen somnade efter ett tag, så att även jag fick andas ut en stund.
Många kramar!
//M