Nu har jag nått "klättra på väggarna"-stadiet. Och jag har mer än 1 vecka kvar till BF. Känner igen mig i det JennySpindel skriver. Igår var jag extremt rastlös och nu har jag ätit frukost och klockan är 5!!!! Men det var ingen idé att ligga kvar i sängen med en kurrande mage kl 4:30 på morgonen.
Det är som att min hjärna har fått för sig att nu, nu är det dax för bebis! men bebis verkar inte tycka så. Förutom lite molvärk och att sd känns ibland så har jag verkligen inga symptom på att det skulle vara på g.
Å andra sidan började min förra förlossning helt utan förvarning med att vattnet gick. Så jag behöver ju inte få någon förvarning denna gång heller. (Hade i princip inte en enda ond sammandragning under hela grav).
Sen börjar jag oroa mig för att denna bebis väljer att komma den 22/3 vilket är sonens födelsedag. Jag VILL verkligen inte att de ska ha samma födelsedag. Jag tror nog att det är det som oroar mig mer än att bebisen blir stor (sonen vägde 3,9kg när han föddes i v38+0). Konstigt men så är det.
Nej, nu ska jag fördriva tiden med att surfa efter en beskrivning hur man modellerar en traktor eller grävskopa till sonens 2-årstårta. (Tårtbak/tårtdekorering är en en hobby)
