Hej alla,
Så här blev min fantastiska MS-fria förlossning:
Värkarna drog igång, regelbundna men ganska svaga vid 4-tiden, så vi åkte in för att vara på plats eftersom min förra förlossning gick fort efter det att värkarna drog igång ordentligt (två timmar). Jag blev erbjuden en sovdos efter min första CTG-kurva men tackade nej till den och lade min tid och energi på att stå och gå och huka i en gåstol och lägga mig mot den och slappna av och dyka in i värkarna när de dök upp. Det fungerade oerhört bra, så bra att jag hörde två barnmorskor viska om att det nog skulle kunna ta tid det här eftersom jag verkade så smärtopåverkad. Värkarna tilltog dock fort i styrka när jag var upprätt och framåt 7-tiden började de bli kraftiga nog för mig att använda olika vokaler medan jag dök. Sedan, vid 8-tiden ändrade värkarna karaktär och blev för mig omöjliga att andas lugnt i så då övergick jag till profylaxandning och började känna huvudet tränga ner i bäckenbotten. Under hela denna tid hade vi mer eller mindre varit helt för oss själva, jag och sambon, vilket jag upplevde som rofyllt och skönt (fast sanning att säga tror jag att personalen främst inte väntade sig att det skulle gå så fort framåt). Vid strax efter 8 bad jag sambon ringa på klockan åt mig och talade om att nu är det snart dags. Barnmorskan var minst sagt förvånad över att jag hade rätt, men fann sig snabbt tillrätta i situationen och dukade upp saker för barnets ankomst och lät mig, i enlighet med mina önskemål sköta det mesta själv. Min sambo var i detta skede ett fantastiskt stöd när han satte målbilder i huvudet på mig. "snart är babyn här, tänk hur den ligger här hos dig" fick mig att le mellan värkarna som kom varannan minut.
Plötsligt tog kroppen över hela kommandot och började krysta med sån kraft att det var omöjligt att hålla tillbaka. Paniken slog mig först när jag insåg att jag hade lika svårt att hålla tillbaka krystningen även när värken var slut och jag var tvungen att invänta nästa. Där var barnmorskan ett bra stöd och tog verkligen kommando i att hålla emot och få mig att hålla igen tills det äntligen var dags för krystvärk två, då hon kom. Jag fick själv sträcka mig ner och ta emot henne och lägga upp henne mot mitt bröst. Lilla underbara Noomi föddes måndagen den 22 mars 08.43!
Nu är vi hemma och myser hela familjen. Gud vad jag önskar er samma underbara upplevelse när det är er tur!
