Ska se om jag lyckas få till en tafflig förl berättelse nu
Jag gör den kortare och enklare, för som ni förstår är det LÅÅÅNGA 27 timmar
Ja iaf. På fredagen den 13 blev jag inskriven kl två. De satte ctg och allt var bra, kl 14,30 kommer en kvinnlig läkare in och undersöker mig, jag var öppen för nästan 4 cm men det var någon "flik" kvar som var mjuk. Hon tar hål på fosterhinnorna men inget händer, jag reser mig upp och inget händer.
Bm "berordrar" oss att ut och gå, MINST en timme, jahaja.....
Vi går en lång runda, sagta för att tiden ska gå, vi går och äter glass och ove äter middag. Inget händer.
Vi orkar inte gå mer så vi bestämmer oss för att gå till sjukhuset, de har en liten park och vi sätter oss i typ tio min, och då när jag reser mig upp känner jag att vattnet går, HUR mycket vet jag inte men jag hade bara en liten binda så vi får fart upp. Då är klockan över fyra och vattnet är rosa och fint.
Kl 17 är det middag sedan kopplas droppet. Sen är jag låst, jag klär på mig rocken och vi börjar vandra i korridoren, två kvinnor föder barn i rummen bredvid och det sitter ett helt stackars gäng i väntrummet o lyssnar, vi går FORT därifrån för det skriks rejält (inget i jämnförelse till mig skulle man fatta sen)
Tiden går och jag får värkar, de höjer varje kvart, från 7 ml/timmen (tror jag det var) sen höjer de upp till 90 ml i timmen, sen stannar man droppet, vilar någon timme sen börjar man om igen.
Men jag får riktigt onda värkar efter andra höjningen, så de låter det gå, klockan går, och vi går och går och går, jag har riktigt ont nu! och klockan är ca tio på kvällen. Vi kämpar på, snart får jag inte gå med dropp längre, de är DOCK oregelbunda och klingar av när jag lägger mig ner och får ctg. Vi vilar lite och jag andas genom värkarna. Det är bm byte vid midnatt, den nya bm är bra hon med.
De ska göra en undersökning igen nu för att se om droppet gjort "sitt" kl är då tolv på natten, jag har fortf ganska ont. bm konstaterar att jag inte öppnat mig ett dugg! möjligtvis att tappen är mjukare. De tar beslutet att då stänga av helt o hållet och ge mig en sovdos. Då kommer tårarna, hur i helvete ska detta gå? alla dess timmar, vattnet rinner och jag hade så ont, till ingen nytta! jag säger bestämt att jag inte vill ha några jävla tabletter, jag ska inte ta något alls under denna förl, min bebis ska må 100% bra när den kommer ut. Men får då till svars att det absolut inte är något farligt, det är två panodil, morfin, bricanyl för att få livmodern att slappna av, detta får jag för att kunna sova ut rejält och låta livmodern vila tills morgondagen, annars kan det bli så att även om jag orkar så orkar inte livmodern pressa och göra sitt jobb. Så det går jag med på såklart då.
Jag vaknar mer utvilad än jag gjort de senaste..... nio månaderna
Och jävligt taggad, idag blir det bebis!
Kl nio e det dags igen droppet kopplas. Men idag var det annorlunda, inget händer! jag känner inget, de höjer till 14 ml/timme. de har massa bebisar på G så jag glöms bort lite, men jag får lova att trycka på klockan om jag glöms, ingen fara lovar jag då!
Nu är det lite luddigt med klockan och så, men de höjer och höjer och vid tolv på dagen görs en ny undersökning, samma jävla skit, drygt fyra cm, nu börjar jag blir riktigt ledsen, en ny läkare börjar och bm och hon har diskuterat, nu måste något hända annars blir det snitt. Det känns fruktansvärt, men samtidigt så är jag nu uppgiven och ledsen, jag ställer in mig på snitt nu. Det konstateras dessutom att lillan ligger fel, hon ligger och tittar mot stjärnorna, och det bör hon inte göra.
De höjer flera gånger nu, och PANG jag får värkar, och jävlar i det! dosen är uppe i drygt 67 ml/timme.
Kl är nu 16,00 och jag har så ont så jag bara skriker, jag är verkligen ingen skrikare, men något är jätte fel! jag försöker förklara för dom att det är nått galet, de undersöker mig igen då och är öppen fem jävla cm, då skriker jag utav smärta hela tiden, jag ber dom stänga av, det funkar inte mera, jag kan inte ens andas genom värkarna men det går inte / vill dom inte för jag är ju på g nu, det kommer gå bra säger den nya Bm, men jag har så ont nu, det känns typ som någon sågar av mig på mitten, jag har ingen värk paus alls, och jag gråter verkligen hela tiden, Bm ber mig samla mig och andas, alla står nu och andas med mig, Ove, Bm och en gullig uska, men det hjälper inte ändå, det funkar liksom inte, för när jag får en värk som sedan ska släppa så gör denna INTE det, utan det bränner som eld hela tiden i nedre magen, höfterna och ryggen och sen kommer det värk igen. Så det går bara inte, jag skriker hela tiden, och gråter i förtvilvlan och det är inte alls bra jag blockerar min kropp helt. Så Bm säger att hon ska sänka droppet, då bara skriker jag att du ska fan stänga AV, stäng av skiten, jag bryr mig om det stannar av, för nu är det slut. Hon gör som jag säger.
Och! det visar sig att jag har egna värkar, det gör fortf brinnjävligt ont men nu får jag paus, någon minut kan jag vila sen kommer det igen. Men, det är den vilan som gör att man klarar av att föda barn, den minuten är guld!
45 min efter att droppet stängdes av kollar hon mig igen, för jag säger att det känns annorlunda i magen och bak nu, det är ett annat tryck, då har jag öppnat mig från dessa fem jävla cm till drygt åtta, och bara en pytte mjuk kant e kvar. klockan är då 16,45.
Värkarna gör så ont så ont, men vi andas på, hon vill ge mig lustgas eller kvaddlar, aldrig i livet skriker jag bara, jag ska inte ha ett skit. Jag säger att det trycker på som fan, men det går inte säger bm, du är inte öppen nog, men de gör i ordning iaf, tar fram pallen som jag ska sitta på, vagnen med alla redskap ect.
Jag sätter mig på pallen, men då avtar trycket lite, så jag går tillbaka till sängen, bm säger att det inte är dags, än och frågar om jag vill upp i sängen i stå "fyrfota" eller vad katten det heter, nej tack det var hemskt jobbigt. för mina axlar blev som cement klumpar.
Kvart över fem känner jag att det trycker iaf, jag sitter på säng kanten, det är ett annat tryck, ni vet vad jag menar
bm är fortf bestämd att nej, inte än, men det är jag med, jag säger att nu kommer ungen vare sig du vill eller ej, och hon gör faktiskt det!!
när jag stapplar ett steg fram och ska sätta mig så känner jag något mellan mina ben, det bränner som eld.
Oj då! ja det var värst, säger bm nu så är det nog dags. Jag trycker som fan, men bm säger att BARA under värk, men HUR lätt är det, det trycker som fanken och bränner, men jag väntar, väntar och väntar. sen skiter jag i vad bm säger och trycker, jag fattar ju själv att jag började bli värksvag, så jag trycker två gånger till och ut kommer en hal liten bamse bebis och SOM hon skriker.
Och som vi gråter, över tio månaders väntan är över, alla timmar av smärta, all längtan, och nu är hon äntligen här. Ja ni vet själva den känslan. Det var en grym förl, men det ju verkligen värt det, det är alltid.
