bibizaza skrev 2010-03-12 17:48:59 följande:
Tack My min underbara vän. Det värmde...jag känner mig ganska ensam i det jag känner. M tror att det kommer lugna ner sig, växa bort mm, och jag kan inte riktigt få honom förstå allt jag menar. Nej jag känner inte för resursgrupp som det ser ut i nuläget. I talet är han ju väldigt framåt, och det säger ju dom är hans starka sida. Han pratar ju inte arabiska, men M pratar det med honom. Inte hela tiden dock, utan mest svenska. Han förstår väll lite av vad pappa säger, men inte mer.Jag försöker slappna av och inte tänka på det. Jag tänker på dig också, och du har ju klarat av att få en diagnos på din son, även om jag vet att det inte är lätt. Man mår inte bra som mamma när ens barn kanske inte mår helt på topp. Det gör ont i hjärtat. Jag hoppas att han växer ur det, och att allt blir till det bästa, annars får vi göra det bästa av situationen.Skönt att du har blivit sjukskriven eftersom du inte mår bra. Bara rå om dig själv nu, ok gumman. Själv är jag även nervös för Liten som jag verkligen inte känner av. Suck, jag har bara ont i magen för allting just nu, och jag skulle behöva komma bort lite känner jag. Skall ner till familjen över påsk men det är ju ett tag till. Önskar att jag bara kunde sätta mig i bilen med sonen och åka. Åka vart som helst, bara köra. Det är nästa sak på to-do listan: Körkort!!
Ja, jag förstår att det känns tungt och ensamt. Männen förstår inte alltid alls, jag ska säga dig att idag var FÖRSTA gången min man har talat om "bebis" alltså pratat om den som att den existerar, vi åkte bil från malmö och då körde han ner i nån håla och skojja då till det med att "Nu får bebis hålla i sig för nu e det karusell" vi flina lite båda två, alltså det har tagit honom 20 (!!!!) jävla veckor att ens prata om barnet. Han säger ofta att han tycker det e spännande, mysigt, men förklarar att han känner det inte så alls som jag gör, inte än. Ärligt talat detta tog mig skit hårt, han vill inte ens klappa magen när den sparkar. Inte förän den e större säger han, men detta får jag förstå och acceptera. Och kärleken finns där, fast på hans vis....
Ja tillbaka till dig (jag ville bara förklara om att det är inte bara din man som verkar oförstående i vissa saker) Han har kanske rätt? han lugnar sig säkert när han mognar lite, och du ska veta att fyra år är en speciell ålder, de är inte små, men inte stora heller, det förväntas saker av dom (typ samspela) men alla vill inte det, alla KAN inte det än. Men skönt att hans språk är bra iaf. Som du säger, låt saken bero, ha ögonen på "skaft" och ha lite extra koll på honom? och tvekar du på nått vis så prata med någon du har förtroende för. Annars så NJUT av din son! tänk nu inte mera på detta.
Och ja, det är jätte jobbigt (som du läst i min blogg) när ens barn får en diagnos eller har andra problem, men så får du inte tänka heller, jag hamnade i en grym svacka Emma, och vi har det jätte jobbigt hemma med me honom. Men allt går till det bättre hela tiden!
Det är inte så att du är mkt stressad för saker? nu din son och innan att din man var bortrest? för ju mer man stressar "innom bords" ju senare känner man sparkarna säger dom? och du och jag är ju inte så värst långt gångna heller, det är inte ovanligt att man knappt känner buffar förän senare. När lyssnade du på hjärtat sist??
Kram på dig gumman.
