sanne
Jo jag har oxså såndär fobi för sjukhus, just därför ja gärna åkte hem direkt när ja kännde värkarna (innest inne förstog jag) fasst strikta order ej åka nånstans om ja fick värkar :-/
Jag grät i floder, ångesten kröp fram ordentligt när vattnet gick, tur vi flyttade för ja snackade med mig själv, skrek av allt ja hade och hamnade nog faktiskt har ja fattat i efterhand i chock tillstånd, jag existerade inte riktigt i situationen så att säga..
Jag fick eda bedövningen, men jag liksom kännde ingenting av det på så sätt,
ångesten för nålen i handen fick ja panik och sedan var de som jag försvann jag fattar inte vad som hände eferåt typ, jag bara hängde med, vilket nu efteråt är svår smält,
men tar en dag i taget och försöker som sagt fokusera på de positva
usha att hon fick ha skena
Jag hatar mitt ärr med, det är tjockt på den sidan jag hade som ondast
de gjorde h-es ont när dem tog bort klaffarna, kliade som tusan och man bara stog där
och kännde sig värdelös, för varenda människa frågade hur förlossningen gick,
jag sa det blev snitt iaf, jaha fick du snitt, fick hela tiden höra omkring mig om vaginala förlossningen, på ett sätt va ja besviken för ja kom så långt i att acceptera
läget osså pang säger de som en fet smäl på käften så blir det akut snitt mitt upp i allt
paniken gror i mig änn idag när ja tänker på det, att dem ens väntade sålänge när jag hade svår infektion i kroppen när dotterns hjärtljud gick skyhögt upp, jag är inte nöjd
men har inte känns mig redo att skicka in förlossningsbrev...
fasst nu ha ja fortf häng fläsket över magen så ja ser inte snittet så bra
o kanske de hjälpte för mig liteöverskottliga fett att komma ifrån magen
Men jag trivs inte med min kropp så stor som ja e nu...
jag hatar att se andra människor runt mig, även om ja fött barn o man förväntas
se lite konstigare ut så hatar ja delen under brösten, precis den delen ovanför magen
har blett konstigt bukligt :/