Hej!
Jag har 13 månader mellan mina pojkar. Den äldste är lugn som en filbunke och lillebror är lite mer av den "känsliga" typen
Själv tycker jag att de tre första månaderna var de som var "svettigast!". Lillebror skulle lära känna oss, alla vi skulle lära känna honom, det ska ammas i tid och otid och det TAR TID innan man kommer igång med en smidig amning (typ tre månader, eller det gjorde för oss i alla fall). Nya rutiner ska sättas och man blir lite trött i skallen innan lillbebis har hittat sin nattsömn.
En ettåring har lite svårt att förstå innebördet av ordet "vänta" och precis som en bebis kan han bli skrikochpanik-hungrig, vilket kan leda till SKRIKSCEN för att båda kommer på att de är hungriga samtidigt.
Mitt hetaste tips är att hela tiden planera sin tid. Se till att storesyskon är sysselsatt, eller ha mat förberedd tills det är dags att äta för att du ska kunna amma - så gott som smärtfritt.
Pappan i familjen tog ut pappadagar som han hade kvar och outplockat ifrån vår äldste son. Gud, det var verkligen en liten guldkaramell i vardagen. Att han kunde vara hemma längre. Och vi kunde turas om att hitta på ensamma saker tillsammans med vår äldste!
Haha. Men det var lika mysigt som det var svettigt. För tillsammans med det nyfödda barnet kommer ju det där speciella lyckoruset som är något otroligt tillfredsställande
Ju längre tiden går, desto lättare blir det. Faktiskt. Idag är barnen 22 och 8 månader gamla. De söker kontakt med varann, kan leka mindre stunder och det är en helt underbar känsla. Vi kan leka alla tre. Även om det också kan bli en del tjuvnyp ifrån storebror ibland, men de är ju syskon! Sådant händer!
Lycka till alla! Det kommer gå jättebra! Kärleken till barnen är det som hjälper till! Jag tycker absolut inte att tiden har varit eller är - helvetiska som Lia b skrev.
