Vilken resa vi gjort de senaste åren. Först några år av försök att bli med barn som slutade med ett par år av IVF-utredning och väntan på IVF-försök. Det lyckades! Vår son är idag 15 månader+13 dagar. Fantastiska unge!
Att bli mamma var omvälvande på många sätt. Inte minst för att jag varken har mamma eller mormor kvar i livet. Min pappa var också dålig. Hade svårt att hantera ålderdom, krämpor och förlust av vänner. Han blev på många sätt som en bebis igen - inte dement eller något sådant - bara känslomässigt otroligt skör och passiv. Ringde dygnet runt med akut behov av hjälp med en det ena än det andra varav mycket var sådant han rent fysiskt mycket väl kunde klara av själv. Men behovet att bli omhändertagen var så starkt hos honom + upplevelsen av sin egen hjälplöshet- att han ändå inte klarade av det. Samtidigt som jag ammade varannan timme dygnet runt, och var mitt i att bli mamma till vår efterlängtade son. Helt galet. När min pappas ångest och hur den påverkade mig gick ut över amningen fattade jag det oerhört svåra beslutet att jag var tvungen att ta en paus från pappa.Och det gjorde jag i fyra månader. Skönt. Smärtsamt men skönt. Sedan var det också skönt att återuppta kontakten med pappa. Och jag är så oerhört glad och tacksam för att vi fick en fin kontakt sedan, igen. I september förra året fick vi reda på att pappa hade cancer. Jag förstod att det inte skulle ta så lång tid, för han hade släppt taget om livet redan för två år sedan. Vid nyår dog pappa. Jag saknar honom så oerhört och funderar mycket på livet efter detta. Döden sätter perspektiv på allting. Jag som alltid haft en vardaglig känsla av att det finns något mer, tvivlar nu och behöver hitta en starkare tro än bara ett "kanske det". Vad händer när vi dör? Vart tar vi vägen. För mig är det faktiskt så att om det inte finns något mer så är ju detta livet i grunden meningslöst. Visst, vi lever här och nu och kan njuta av det medan det är - och det är klart att man ska. Men ändå... Livet är ju inte rättvist. Det finns ju de - överallt i världen - som av olika anledningar får utstå enorma påfrestningar - utan att sagan får ett lyckligt slut. Om det då inte finns något "mer" så blir det ju så totalt tomt och meningslöst. Nej, jag måste tro på något mer. Jag måste tro att jag får träffa mina älskade en gång. Att de finns med mig här och nu. På något sätt. Att de ser sitt barnbarn och älskar honom för den lilla underbara person han är.
Men vad ska man tro på? Jag har alltid haft svårt att tro att en religion är den enda rätta. Att det bara finns EN väg som är rätt. Det blir ju så oerhört fördömande för dem som går en annan väg.
