Oj då...tråden dog lite när vi gjorde en ny
Klistrar in (och uppdatrar) mitt sista inlägg :
Mixela, disco
...ojoj, kan riktigt känna hennes förväntningar. Det är en sådan underbar resa att få uppleva ens barn växa upp till unga små individer, spännande men ack så skrämmande ibland också.
Jag har levt utan medicinering i så många år att jag är "van" att gå värkbruten i långa perioder. Nu med klorokinfosfaten och Orudis Retarden så är ju stelheten lite mildare och det är något jag inte är så van vid.
Ibland är det t.o.m jobbigt, för när den väl slår till så är jag inte längre så "van" och hanterar det lite sämre med humöret bland annat.
Var det någon som såg Outsiders igår med el-allergin?
Jag kunde inte kika hela tiden för jag märkte själv hur jag satt och mer eller mindre tvivlade på dem. Och vem är jag till att tviva på människor som genuint berättar om sitt liv som är såp svårt att leva i det samhälle vi har idag? Jag vet ju bättre egentligen, vet själv hur det är när ens omgivning ställer sig tvivlande till ens värk.
Men det var så....jag vet inte...överdrivet och märkligt.
Känner mig hemsk som medmänniska att jag reagerade och tänkte så
På fredag ska jag spana in ett dagis till både Amelia och Thilda (dags att byta för Amelia, jag kör ju 6 mil om dagen för att hon skulle gå kvar på sitt forna). Mannen arbetar eftermiddag denna veckan, så trist.
Sabina ska till allergi-läkaren då jag har begärt att de tar glutenprover på henne. Hon har jämt ont i magen och är dålig i magen, så något är ju fel. Naturligtvis hade hennes pappa rört till det där och nu ska vi prova en mjölkfri diet i tre veckor *suck*. Hon regerar inte på mjölk om vi säger som så (har ett syskonbarn som är mjölkallergiker och har följt honom sedan han "bara" var laktosintolerant).
Jag kom in i ett nytt skov igår...både händer och knä denna gången. Känns som om jag har luftkuddar i knäna oh mina tummar har börjat kiva väldigt myket. Känner också att jag är på väg in i en depression
Jag tillhör den skaran som blir mer nerstämd framåt vårkanten och med allt som skett runt omkring så har det väl i sig bidragit.
Jag städar som en manisk robot varje dag och gråter varje kväll...längtar efter ett liv som inte är detta.
Sen har jag dessutom en otroligt trotsig 3-åring som provar alla mina mamma-färdigheter för tillfället.
Vi är ju rätt så inlåsta här hemma då mannen tar bilen till jobbet (för snöigt för mopeden) och iom snön så kan jag inte dra barnvagnen så värst långt.
Nä, nu ska jag väl sluta plåga er med mitt mastodanta inlägg, men kom igen nu tjejer...klaga av er, för jag vet att vi alla har det lite tufft just nu och när vi delar med oss så känns det mindre ensamt och beklaligt då manvet att andra förstår.
Kramar
