Provar också att svara trots att tråden är lite gammal.
Jag har diagnostiserad ADD och tycker det är ett rent helvete, speciellt när jag inte kan medicineras.
Det jag uppfattar är svårast för dom som lever med mig och inte har ADD är att förstå att vi har ADD varje dag. Vi har det dom dagar ni är glada, dom dagar ni har en dålig dag på jobbet, dom dagar ni är sjuka, dom dagar ni har mycket att göra, vi har ADD hela tiden inte bara när ni andra har ork och lust att ta hänsyn till det.
Värsta med ADDn är att jag känner mig helt värdelös. Jag är en helt värdelös vuxen. Jag kan vara hemma en hel dag och knappt få i mig själv mat.
Det är också mycket utmattande, man är trött mycket men kan ändå hålla igång väldigt sent. Det är väldigt svårt att vakna på morgonen, oavsett klockslag.
Motivation finns nästan alltid. Om belöningen inte kommer inom loppet av några timmar så är det ingen drivkraft.
Man blir också ledsen när ens tålamod tryter, jag kan bli väldigt förbannad lätt, ofta ihop med att jag känner mig värdelös och det blir så uppenbart när jag blir påmind eller tillsagd.. då är det lätt att man ryter till.
Jag tror det viktigaste för dig är att inse att han alltid har det och att du får vara beredd på att alltid få dra ett litet tyngre lass. Alla dagar. Men det är svårt när vi inte går runt med gips eller kryckor.. men inte heller vill man behandlas som en småunge.
