X skrev följande: (signaturer och tider i citat är dolda tills vidare)
Hej Pimbi!
Tyvärr så kämpar jag inte på riktigt, jag kände mig uppåt ett lite tag efter att infektionen blev upptäckt, tänkte att kanske jag kan bli med barn nu. Fast nu är det värre vanligt, jag kan inte ens hålla igen tårarna längre när jag är ute.
Igår fick jag mens igen efter ha varit sken gravid igen. I lördags fick jag en liten blödning jag trodde ju direkt det var en nidblödning men det var det ju inte. Som tur berättade jag inte för nån så ingen vet. Det var första försöket efter jag är klar med behandlingen med antibiotika och salvor. Funderar på att åka tillbaks till Gyn i Sundsvall bara för attt se att man är helt frisk.
Jag ska börja gå till en terapeut för jag pallar inte längre, jag känner mig så ensam. Ingen fattar hur dåligt jag mår även om jag säger nåt till nån så fattar dom inte ingen vill höra alla vill bara att alla ska lyckliga, bara för dom är så lyckliga för dom har sin sin familj. Det är väll inte sant men det känns så.
Jag är så rädd för framtiden utan barn titta på alla andra med barn, att alltid ha denna saknad, jag undrar hur man orkar, speciellt när alla andra pratar om sina barn. Jag har ju ingenting att säga eftersom jag inte barn. Tex jag har fått nytt barn, jag har ine börjat ännu men snart ska jag börja, jag vet att flera där är på mammaledigt och kommer tillbaks snart. Då ska dom prata om sina barn och vabba, vad ska jag säga, ska jag säga som det är jag kan inte få barn och gå sätta mig på en annan plats.
Oj vad jag skriver, jag har sånt behov att få prata och gråta med nån som fattar, nån som kan hjälpa med det finns ju inte. Vi får väll se vad som händer hos terapeuten.
men Pimbi se det positivt att din sambo vill försöka min sambo vill inte längre, så det känns jobbigt.
nej fy vad jag mår skit och ingen vet, jo ni förstås!
Ska ni göra en IVF eller ÄD?
kram på dig Anna66
För det andra, jag känner lika som du. När den här insikten med alla tankar och känslor det medföljer kommer och biter en i arschlet känner man en oändlig ensamhet. De man pratar med förstår antingen inte eller peppar en att tänka positivt. Jag behöver få sörja med människor som förstår vad det är jag sörjer. Finns det intresse för en sluten grupp för oss i denna situation där ute?
