Hej,
Jag och min man, gifta i 2,5 år, är mitt uppe i adoptionprocessen.
Precis som för dig finns det barn sedan tidigare äktenskap. Vi träffades ganska sent i livet och det visade sig att jag inte kunde bli gravid (vi gjorde ett IVF försök som avbröts). Ibörjan var det jobbigt, då min man inte klarade av att vara delaktig i min sorg över att inte kunna få barn. Min man ville gärna skaffa gemensamma barn (det var han som initierade till att skaffa barn), men hade nog svårt att relatera till det då han redan hade 2 barn. Våra diskussioner fortsatte kring äggdonation och adoption. Min man kände sig inte bekväm med äggdonation + jag var för gammal så detta blev aldrig aktuellt. Jag är själv adopterad. Min man var aldrig emot en adoption men det tog ändå ca ½ år innan han kände att det var rätt beslut och vi ställde oss i kö hos Adoptionscentrum. Vi vär ännu inte gifta.
Efter det har vi gått på den obligatoriska adoptionskursen, genomgått utredningsprocessen och fått ett medgivande för adoption. Vi tog sen en paus, då de flesta länder kräver att man har varit gifta ett antal år, kände vi att vi inte behövde stressa på det hela. Nu lutar det åt att adoptera från Sydkorea vilket innebär att vi måste ha varit gifta i minst 3 år innan vi får lämna in en ansökan till landet.
Lite svar på dina frågor: Jag tror att det är väldigt viktigt att din sambo känner sig bekväm med att adoptera. Detta är ju ett livslångt beslut. Om din man känner sig tvingad tror jag att ni kan få stora problem med barnets anknytning. Det är ju inget ”vanligt” litet barn som ni får hem, där anknytningen kommer naturligt, utan ett barn som har mycket jobbigt i bagaget. Om barnet upplever avståndtagande från den ena föräldern så kan det bli stora problem. Din man får inte känna att en adoption är påtvingad. För att adoptera måste ni vara gifta. Många givarländer har även hårdare krav på familjer där den ena partnern har ett tidigare äktenskap bakom sig. Jag har svårt att tro att din nuvarande sambo bara kan ”hoppa” på samma kö-plats som du? Bäst att du kollar upp detta så ni inte hamnar sist i kön igen.
Min fråga är dock, varför är det så viktigt för dig med gemensamma barn? Om det var ombytta roller, dvs att din man hade ett barn sedan tidigare, så skulle det vara lättare att förstå. Om adoptionen genomförs och din ”sambo” fortfarande inte riktigt vill, blir det då verkligen ett gemensamt barn?
Ge din sambo tid att fundera utan att ställa krav och acceptera om han säger blankt nej! Ett tips, att ställa sig i kö hos en organisation innebär inte att man förbinder sig att adoptera. Så din sambo kan ställa sig i kö medans han funderar. Däremot tar ju organisationen ca 3000kr/år i avgift. Den kommunala kursen kan vara jätte bra för din sambo. Både jag och min man kände nog att vi fick svar på många av våra frågor och osäkerhet kring adoptionen.
Jag känner med dig och hoppas att erat beslut kommer att kännas tillfredställande för er båda oavsett om det blir adoption eller inte. Lycka till!
