Dyr föräldrautbildning!

Jag tycker att det är synd att det nästan blir en klassfråga. För det är inte lätt att skrapa ihop pengarna som det kostar att adoptera.

En del säger att kan man inte ens det hur ska man då ha råd att ha barn men de glömmer att man betalar kanske bortåt 200 000kr OCH sen allt vad det kostar att ha barn.

Om man skulle kräva en buffert på den summan av bio-föräldrar skulle det nog inte födas många barn.

Jag har gått utbildningen själv och jag har varit delaktig i en annan utbildning i flera grupper under 5 års tid och det har inte varit flera timmar, det har varit avsatt tid för att diskutera det och det har snarare varit gruppen som dragit ut på tiden och önskat mer tid att diskutera just detta. Det har aldrig varit något tvång att man ska känna sorg, i så fall har jag hört att det varit utredarna som penetrerat detta med att man ska ha känt en sorg för att inte få biobarn etc, inte i utbildningen!

Vi har heller inte haft någon sorg, vi avstod även från IVF och har inte "gjort allt för att få biobarn" innan vi valde adoption och det var vi iofs ensamma om i vår grupp där samtliga gjort minst 3 IVF försök men vi respekterades i gruppen ändå. Det var aldrig tal om att det skulle vara någon terapi utan det var endast diskussioner inget annat.

Nej, det är sant men just kostnaden för utbildningen är ju inte den stora kostnaden, det är ju småpotatis i sammanhanget egentligen....

Men jag håller med, det är orättvist att det skiljer sig både i kvalitén och kostnader i landet, vissa kommuner står för kostnaden helt.

Ja, alla grupper är olika

Jag kände mig mest utanför för att vi inte kan säga att vi inte tänker göra fler ivf. Hur ska jag kunna säga det när vi inte ens vet om vi får adoptera?

Får vi adoptera väljer vi det först och främst. Men om vi inte blir det så kan jag ju inte tänka mig att leva utan barn (inte än i alla fall) och då får det ju bli ivf igen.

Livet har lärt mig att inget är säkert, det är inte lönt att säga alltid och aldrig.

Nu ska jag försöka tänka efter så att jag skriver "rätt" men det blir en efterkonstruktion. 

Kvalitén hade sänkts för att:

*det var en kurs utan "engagemang", kursledarna brann inte för ämnet, det var enbart ett jobb.

*kursdeltagarna tyckte inte att de fått lära sig något som de inte redan visste.

*de kände sig "granskade", de som höll i kursen var "för mycket myndighet och för lite människor".

* det fanns inte plats för frågor som kändes viktiga men inte kändes "rumsrena", tex jag är så rädd att jag inte kommer kunna älska vilket barn som helst, är det normalt att känna så?"

Ungefär som att gå en föreläsning där läraren kan ämnet teoretiskt men inte har förmågan att inspirera sina elever och få med dem och deras erfarenheter i undervisningen.

Ja, jag är oerhört glad över att det var en studieorg som höll i vår kurs och inte soc-sekreterare för även om de inte skulle hållit i just vår utredning så hade jag aldrig känt mig bekväm nog att prata om allt av rädsla för att det skulle kunna hållas emot oss i själva utredningen (dvs att de hade fört det vidare)

Det är jätteviktigt att få prata om rasism, oro, rädsla för problem - allt sådant. För när ska man annars fråga sådant och prata om det?

Kursledarna har förstås tystnadsplikt, men jag förstår vad du menar.

Och jag är ganska säker på att det är så här, "vanliga" människor, vuxna adopterade och adoptivföräldrar är ju de som upplevt adoption inifrån, det har inte socionomer och psykologer gjort (förutom några få). Beteendevetarna behövs självklart på föräldrakurserna men det räcker inte med dem! Det räcker inte! De kan förmedla fakta och vissa slags erfarenheter men de har inga INSIKTER! De har inte stått med ett nyfått chockat barn i famnen, de har inte upplevt vuxna adopterades känsla av evig förlust, de har inte personligen behövt hitta på strategier för att få ett barn att knyta an eller strategier för att lära sig älska sitt nya barn, de har inte fått ett barn i famnen vars adoptionsdokument/läkarrapport inte stämmer. Som blivande adoptivförälder behöver man kunna fråga någon, Kände du som jag? Oroade du dig för det här?, Vad var svårast/enklast när ni kommit hem?, Blev det som du trodde?, Vad är enklast/svårast med att vara adopterad? Vad gjorde dina adoptivföräldrar för fel? Vad gjorde de rätt? osv osv  Beteendevetare har möjligtvis en del standardlösningar och standardåsikter angående adoptionsproblem men de har inte upplevt det har inga personliga erfarenheter att relatera till och dela med sig av. Jag tror att föräldrakurserna inte ger en bra helhetsbild. Tyvärr. Och det verkar vara i stort sett omöjligt att få kommunerna att förstå det så jag vet inte hur man ska få till en förbättring. En kvalitetssäkring av en föräldrakurs kan inte enbart göras genom att deltagarna ger sitt utlåtande efteråt, när man gått en kurs så kan man ju faktiskt inte veta vad som BORDE ha ingått i den, det vet man ju först flera år efteråt när man varit förälder länge! Eller när man som vuxen adopterad vet vad man hade behövt som barn!

Jag känner att vi måste gått en fenomenal kurs . Helt ärligt, våra kursledare hade dels adopterat själva, dels gått utbildning i att utbilda oss och de fick fortlöpande ny utbildning o info, dels var de utbildade socionomer och en hade riktat sin utbildning och yrkes(karriär) mot just barn.

Alla mina farhågor om att gå kursen kom på skam. Jag ville verkligen inte gå den men det var helt klart viktig information och helt klart bra att få fråga "var inte du rädd?" ocy dylika känslo-frågor men jag kan inte påstå att jag kände någon större gemenskap med de andra.

Vi var inte ens säkra på vilken väg vi skulle gå (och det kändes inte accepterat att vilja fortsätta med ivf, de andra var klara med den biten eller hade fått avstå den) och vår livssituation var och är annorlunda.

Men totalt sett, så var kursen nyttig och viktig och det är bra att den är obligatorisk.

Håller med Preciouskids. Vi gick kursen 2006 och kursledaren hade noll koll, hon läste innantill. Var påläst rent teoretiskt men verkligen inte alls på adoption generellt. Jag kan hålla med om att kurserna blir partiska om det är en a-förälder som håller dem men ändå, det borde vara ett inslag. Vi hade en vuxen adopterad som berättade om sin uppväxt för oss och det var verkligen höjdpunkten på kursen, det enda som gav något. Kurserna borde (speciellt för 2500 kr per person) innehålla mer, fler bitar, fler ledare med olika erfarenheter.
Vår kurs kändes som en enda lång upprabbling av alla problem som skulle (inte kunde, utan skulle) drabba oss men det var inga direkta konstruktiva råd, tips eller diskussioner om hur man skulle hantera problemen. Nu är ju vi (och främst jag) en sådan person som söker information, kontaktar personer som BTDT osv så det gick ingen nöd på oss men alla är ju inte som vi. Jag tror inte att kurserna idag förbereder de a-föräldrar som bäst behöver bli förberedda om man säger så.


Ibland tänker jag också att man skulle gå en kurs till, efter att man kommit hem. Få prata av sig och bolla frågor för det man ställs inför när man verkligen adopterat, det går liksom inte att förbereda sig på teoretiskt i förväg. Det är ju som om bioföräldrar skulle få amningstips enbart före födseln och sen inget mer. Vår första adoption gick väldigt smidigt, enklare än vi vågat hoppas på och det är vi förståss glada för men ändå, visst hade man många funderingar och frågor, speciellt första tiden.
Det kände jag att öppna förskolan för adopterade var bra för, en del av mina vänner som inte adotperat tycka det var urlöjligt med en förskola speciellt för adopterade barn men den är ju för föräldrarna också. tråkigt nog finns ju inte sådan förskoleverksamhet på alla orter i Sverige.

Det jag saknade i kursen var rent praktiskt hur de fungerar när man får hem ett litet äldre barn.

Självklart är alla barn olika men det är ju inte samma sak att få hem en tio månaders eller ettåring som att få hem en tre-fyraåring.

Bebisen kan oftast inte springa iväg eller slå särskilt hårt eller kasta iväg saker särskilt långt.

Det som var bra, var att vi pratade en hel del om vad man kan göra under tiden som man väntar (på utredning, på besked, på BB,) för väntan _är_ lång.

Vår kommun erbjuder en föräldrakurs för nyblivna adoptivföräldrar. Sex kurstillfällen då man får komma med barnen och diskutera och samtala tillsammans. Kursinnehållet handlar om "vägledande samspel", om hur man får till ett bra samspel med barnet genom att vara lyhörd och följsam, men också om hur man sätter gränser när det behövs. Största behållningen var att få träffa andra som nyss kommit hem med barn i olika åldrar (vissa med andra barnet) och få utbyta erfarenheter med varandra. Det var också värdefullt med två kursledare (kuratorer) som kunde fånga upp och bolla tillbaka eftersom det ibland blev lite ostrukurerat i och med att barnen var med. AC:s öppna förskola är också ett forum som har varit viktigt för mig första tiden hemma. Känner mig lyckligt lottad att bo i en stad där detta finns.

Håller med, vår utbildning var med ledare som var a-föräldrar själva men vi upplevde den som väldigt generaliserande, så här är det att vara adopterad typ. Alla adopterade gör si och så osv osv. Eftersom både maken och jag är adopterade själva kände vi absolut inte igen oss i det som beskrevs som typiskt beteende för adopterade. Så vi var lite kritiska emot detta.

Chatnoir - vilket bra erbjudande - en kurs när man nyss kommit hem där barnen får vara med
Det skulle ju vara jättekul att gå en sådan kurs

Ja, det var jättekul!