Det är en lång process att adoptera, så vi gjorde det under tiden vi körde IVF. Visserligen hävdar adoptionsbyråerna och socialsekreterarna att man inte bör göra det samtidigt för att man ska "landa" och hinna smälta sorgen efter ev missfall eller misslyckade försök. Men vi var säkra på att vi på ett eller annat vis skulle få ett barn. Frågan var snarare vilket som skulle gå snabbast eftersom jag närmade mig maxåldern. Hur vi fick barn var inte så viktigt, för antingen löste det sig biologiskt eller så fanns det ett barn i behov av föräldrar. Eftersom det samtidigt tog 4 år att adoptera hann jag sörja färdigt både första missfallet (innan vi ställde oss i adoptionskön) och det jag fick när vi väl stod i kön. Hade vi väntat tills det sista missfallet skett innan vi ställde oss i kö hade det inte blivit ett barn pga min ålder och de nya hårda reglerna. (Samtidigt som FLERA av mina vänner lyckades föda barn på egen hand under tiden - vilket gör att man blir rätt sur på systemet som säger att vi som inte kan få biologiska barn är sämre som äldre föräldrar än våra vänner i samma ålder).
Vi kom hem för 3 veckor sedan med vår son. En underbar känsla. Kaotiskt, känslosamt och mitt uppe i tvåårstrotset, men oj vad det är värt det! Kärleken kommer inte med första ögonkastet - tro inte det - men det växer dag för dag!! För både oss och honom! Det här är det bästa jag varit med om.
Så min tanke är att man så snart man mår "bra" och känner sig stabil ställer sig i kön för adoption på någon byrå! Självklart ska man inte ta några viktiga beslut när man är mitt uppe i första sorgen! Men att stå i kö innebär inte att ni måste adoptera... däremot ger det er en chans att inte förlora månader/år på att bli gravid. Det är dyrt att stå i kö hos en adoptionsbyrå så jag förstår att det kan påverka valet. Men det är så långa köer så man vill inte förlora tid... Många länder har hårda regler på vilka som får adoptera och man vill inte missa chansen för att ett land inte vill ha en mamma över en viss ålder, eller att kommunen inte ger medgivande av liknande orsaker. På samma sätt bör man genast se över om man passar in på de länder man funderar på. Är det kanske läge att gifta sig redan nu om man inte redan är det? En del kräver flera års äktenskap. En del accepterar inte skilsmässor etc. En del kräver lågt BMI-värde (så man vill hinna banta...).
Sedan vad ni gör under tiden i kön är upp till er. Men ni har då en utmärkt chans att läsa på, få mer information från adoptionsbyrån, prata med folk som adopterat och känna efter vad ni verkligen vill. Väljer ni att inte adoptera så är det upp till er. Då har ni troligen lärt er mycket på vägen, både om adoption, olika länder och er själva. Väljer ni att adoptera har ni hunnit mogna på vägen.
Däremot är det viktigt att när man väl skickat handlingarna till det land man valt så ska man INTE bli gravid. Det kan handla om veckor eller månader eller som för oss, ett år. För då har kvarnarna börjat rulla i det utvalda landet och de arbetar för att finna ett barn till er. Dessutom kanske de rätt snart hittar ett barn även om du inte vet om det och då kan det barnets process att hitta en familj försenas om en eller flera hoppar av på vägen pga graviditet. Det är INTE schysst mot barnet! Även dem blir tyvärr ofta "för gamla" för att adopteras bort (även om en del länder är bättre än Sverige på att adoptera äldre barn). Men så länge ni bara står i kö i Sverige är det ni som måste bedöma om ni har tid att "vänta". Min man var inte säker när vi började. Han började landa i sitt beslut efter föräldrautbildningen 2006. Då lärde han sig mycket (som jag redan läst i det 20-tal böcker jag har här hemma) och vi fick båda diskutera med andra i samma situation. Jag tror inte alla som gick den utbildningen adopterade i slutändan. Det är nog alltid några som hoppar av - av hälsoskäl, ålder, eget val eller graviditet. Men ett par av dem har vi hållit kontakten med och har som ett underbart kontaktnät nu då vi ställs inför nya frågor som våra gamla vänner med biologiska barn inte kan svara på.
Kanske har ni redan valt hur ni ska göra eftersom tråden startades redan i februari. Hur som, det är bara ni som kan välja. Huvudsaken båda är säkra på valet! Det är verkligen ett gemensamt beslut och jag är tacksam för att min man och jag har det så bra ihop. Det är många upp och nergångar, stressfaktorer, byråkrati både i Sverige och ursprungslandet som gör en galen av oro och ilska ibland. Därför fungerar det inte om den ena vill men den andra följer med för att göra partnern nöjd. Men nu sitter vi här med vår lilla goa kille... som ser ut som en ängel när han sover, som blygt ger kramar, som ilsket kräver sin tvåårstrotsiga rätt, som inte talar svenska än (och knappt ryska) och som flörtar med andra barn på lekplatsen eftersom han saknar alla barn från barnhemmet.
Lycka till med ert val.
