Familj och vänner till flygplatsen?

Jag blev mottagen på Arlanda av familj och en del vänner. Vi åkte till ett närliggande hotell och åt frukost tillsammans - sen följde min syster, svåger och kusinerna med hem och hjälpte till att packa upp, barnsäkra lite till (hon var mer aktiv och motorisk än jag föreställt mig innan) och handlade åt oss - sedan var vi själva.

Jag har valt att hälsa på hos vänner istället för att bjuda hem dem till oss. Jag hade inte tänkt så innan men det känns som om det är bra att det är lugnt och bara vi som är hemma hos oss, och hos vänner kan man alltid åka hem om det blir för mycket. Man kan givetvis be sina vänner att åka om man har dem hemma men det känns ju inte riktigt lika rätt. Nu har vi aldrig behövt åka hem i förväg eftersom lillan alltid kommer till ro om jag lyfter upp henne i bärselen men jag håller än så länge fast vid besöksstrategin.

Julifru - det låter väl som ett upplägg som kan fungera - att ni kan gå hem när ni behöver om ni behöver och kanske kan man tänka likadant som många gör kring att mötas på flygplatsen - att det är en del av resan även om det är dagen efter ni kommit hem. Om det blir rörigt så kan ju lugnet börja sedan efter den här situationen.

Tack för alla olika versioner, precis vi kan gå när som behöver inte ta hand om nått skulle ej orka ha nått hemma dom första dagarna!
Som sagt vi får se hur det blir kanske ej blir nått alls bara en plan

Men det viktigaste är STORT GRATTIS ALLA NI SOM ÄR HEMMA  och kan dela med er av era berättelser!!!

Vi hade släkt som mötte på landvetter och det mottagandet hade jag inte velat vara utan. Det var fantastiskt! Både för dem och oss. Våra barn, då 4 månader och 20 månader, klarade det bra. Det var ju inte mer folk än vad som varit kring oss på resan hem. Ingen fick förstås hålla, vi bar våra barn. Vi träffades där i ca 45 minuter innan vi åkte hem i stor bil med farmor, farfar, mormor. Det var känslomässigt väldigt stort att de stod där och väntade på VÅRT barn som ÄNTLIGEN kom. Vi hade bara besök av den närmsta familjen under de följande veckorna då vi hämtade Kevin 4 månader. När vi kom hem med Felipe, 20 månader, så kom det folk till vår trädgård som sa hej. Men inte inne, där ville vi vara själva. Det var ju lite svårare att "isolera" sig då Kevin trots allt var 5,5 år och hade längtat efter sina vänner.

Lycka till hur ni än väljer att göra! Jag tror ni läser av er lilla tjej hur hon klarar av situationerna.

kramar

Håller med och ts, det där med att ni kommer sent, vi kom hem jättetidigt på morgonen en vardag mitt i veckan när folk jobbar, vi hade många som kom! Själv har jag varit och välkomnat bekanta som kom mitt i natten, mellan 00-01 på natten och av personer som har småbarn själva men de kom ju inte hela familjerna utan jag åkte te x och representerade vår familj medan maken var hemma med sonen den kvällen. För oss kändes det bäst att ha "alla" där, en kort stund på en allmän plats, det var inte värre än vänthallen på flygplatserna vi var på. Kände inte alls för någon stor fest i drekt anslutning till att vi kom hem, vi var trötta och slut alla tre. Däremot kände vi att vi kunde börja med korta besök redan dagarna efter hemkomst med morbror, mormor (som var med på resan), morfar, farmor och farfar. Vänner fick vänta ett bra tag, dessa personer kom oftare men inte alla på en gång ett par i taget, sonen mådde kanon märkte vi både då och även i efterhand. De fick sitta när honom på golvet och leka och "nå" honom den vägen, klappa på honom osv men inte mer, han fick mycket utrymme och han styrde hur nära de fick komma men det var i våra famnar, hans föräldrar han gick till, inga andras till en början. Det var viktigt.

När vi kom hem med Astrid -07 mötte släkt & vänner oss på Arlanda i vänthallen en kort stund innan vi begav oss hemåt. Det räckte gott & väl för oss alla 3. Var hemma några veckor innan vi hade få korta besök.

Denna gång kommer vi att ha varit borta 7-10 månader innan vi slutligen kommer hem till Sverige igen & kommer troligtvis göra samma även denna gång. Svårt att säga så här långt i förväg, just nu känns det som att när vi sedan får åka hem vill vi hem

Åh jag vill att ALLA ska komma till Landvetter när vi kommer hem! Pukor och trumpeter, fanfarer och serpentiner   (och någon som filmar hela härligheten)

Sen har jag en önskedröm att vi i närmaste familjen (farmor&farfar , mormor&morfar) åker hem till oss, äter lite mat (som min mamma lagat) och sen efter några timmar droppar de av och vi får vara alldeles ensamma och bara njuta.

Men hur det blir, ja vem vet

Hej! Vi åker idag för att hämta våran son, åh det känns så spännande, har så mycket fjärilar i magen nu så jag knappt kan äta. Vi har bjudit in våran släkt och vännerna att komma och möta oss på arlanda, vi kommer på em en vardag så det känns som det är ett bra sätt o träffa alla. Sen får vi se framöver, vår lilla kille får bestämma takten.

Vi kommer ju precis som mamma till Astrid att ha varit borta i 7 - 10 månader och familjen kommer att ha varit här i små portioner. Därför känns välkomnstkommitté på Arlanda helt OK, vi har redan isolerat oss. Däremot undrar jag hur stor skillnad det kan vara för ett litet barn mellan ankomsthall med massa människor och ankomsthall med massa människor som råkar vara släkt och vänner. Får man sitta i bärsele hos mamma eller pappa tror jag det är tyggt ändå.

Det där med att fika på Arlanda blev jag genast nyfiken på. Vardå? lånar man ett rum eller fikar man på ett café?

Lycka till med hemkomsterna, visst är det kära bekymmer =)
/ Anna

Vi fikade på närmsta fik. Alla köpte det de ville ha. Enkelt och spontant.

Ja, hjälp... Vi var och mötte vänner på flygplatsen i okristliga ottan en vardagsmorgon också, med båda barnen. Men det var det värt för att se dem komma ut där med sitt alldeles nyfådda barn

Vi kom hem kring 22 på kvällen och det var inget problem, folk kom ändå. Några månader senare mötte vi vänner som kom hem med barn och då var sonen också med, rätt sent på kvällen. Det är ju en once in a life time-grej så det får det vara värt.

precis och det känns viktigt och stort - även för barnen, vår son behövde dock sova och han var sjuk dessutom när vi mötte bekanta mitt i natten på Landvetter och han var så liten att han inte förstod alls vad det handlat om i vilket fall så därför åkte jag själv men för de äldre barnen som mötte oss när vi kom hem med sonen så var det stort, de pratar än idag flera år efteråt om hur de mötte oss och sonen på flygplatsen. Barnen är själva adopterade och för dem har det varit väldigt värdefullt, vi var där när de kom (kom som stora så de minns det också) och så var de där när vi kom. De frågar nu om de får komma till BB och välkomna vår lillasyster så vi har bestämt att de ska komma och stå utanför BB och så ska vi "anlända" och de ska vifta med svenska flaggan denna gången, inte vietnamesiska flaggan De är så söta!

Vi togs emot av släkt och vänner på Arlanda. Det var en positiv upplevelse och för dottern blev det nog inte mer kaotiskt än det redan var (mycket folk i omlopp överallt ändå). Det bästa var nog att ett par av våra vänner filmade oss när vi kom ut och vi fick den filmen senare på DVD. Det är obetalbart att se sig själv berätta om resan, en hel del detaljer man säkert glömt annars.
Dessutom hade vi många fler väskor med oss hem än på ditresan, så goda vänner och grannar kunde ta några väskor i sin bil.

Nu i somras tog vi själva emot vänner som kom hem och vi filmade dem! Kul!

Vi hoppas att när vi kommer iväg nästa gång att några tar emot och filmar oss då också.