Snälla hjälp? Hur lär jag min son att "ge svar på tal"? Rädd!!!

Jag är inte adopterad och har inte adopterade barn (än) men däremot erfarenhet av att flytta som liten och därigenom varit avvikande. Barn är inga änglar och din son kommer säkert vid något tillfälle bli retad - av en eller annan anledning. Precis som alla andra barn. Huvudsaken är att du är stolt över ditt ursprung och visar det för honom, att ni är stolta över er familj. Ge honom förutsättningslös kärlek hemma och prata öppet om allt (utan att för den skull måla fan på väggen) så ska du se att det går bra. Men, hjälp, ibland undrar man om man verkligen ska klara av det stora ansvaret att vara förälder. Det är väl bara att ta det som det kommer

Men, jag är fortfarande inte riktigt med känner jag? Jag förstår att detta är något du är rädd för och att det oroar dig.. men jag har ärligt talat inte hört talas om någon som blivit retad för en förälders hudfärg? Jag försöker dra mig till minnes hur det var när jag växte upp, och om vi någonsin brydde oss om varandras föräldrar? Jo, det skulle ha varit en pappa då när vi gick i högstadiet. Det var ett faktum att killen i min klass blev retad - pga sin pappa. Någon som ju absolut inte är ok på långa vägar.. Men, den pappan led av svår psykisk sjukdom och kunde komma till skolan i bara kalsonger - åkandes på en skateboard. I annat fall kan jag inte ens minnas att vi brydde oss om hur föräldrar såg ut? Man hade liksom nog med sitt!

Om man ska hårddra det så skulle ju inet någon som avvek lite från mägden uteendemässigt kunna skaffa barn isf.

Jag tror inte att du behöver vara orolig TS! Som många skriver, om ditt barn har ovillkorlig kärlek och trygghet hemma så kommer det att ordna sig även med yttre svårigheter - om de skulle uppstå.

Jag håller de flesta andra som skrivit. Det du kan göra som förälder är att ge din son mycket kärlek och göra honom till en trygg kille med bra självförtroende. Sådana är svåra att reta. Den som har dåligt självförtroende tror lättare på dem som säger saker som "du är ful" och då blir de roligare att reta. Om den som får höra "du är ful", bara helt lugnt säger att "nej, det är jag inte alls, du har fel" så blir det vanligen ett snabbt slut på retandet. Nu är detta inte jätteenkelt. Även den som har ett normalbra självförtroende, men kanske råkar vara en aning blyg, kan ha svårt att säga ifrån. Men då finns nästa "säkerhetslina". Om din son har ett bra förhållande till dig och sin pappa så kommer han troligen att berätta hemma om någon varit dum mot honom. Då kan ni kontakta skolan/förskolan/fotbollslaget eller var det nu hänt. Förhoppninsvis har de en fungerande strategi för att komma tillrätta med mobbning. Om inte får ni gå vidare. Ibland måste man ställa krav!

Sedan stämmer det ju också som andra skrivit att vare sig din sons eller dina färger alls behöver vara någon utlösande faktor vid mobbning. Det kan ske på de mest märkliga grunder. När min syster var liten blev hennes kompis - adopterad från sydamerika - retad för att hon var "utlänning". Mest aktiv i retandet var en flicka som själv var adopterad från Korea. Jag är lärare och har sett barn bli retade för att de haft glasögon, för att de haft något udda fritidsintresse eller för att de haft "fel" kläder i skolan. Jag har också sett barn med både mörk hy och glasögon klara sig helt utan att bli retade. Kíllen som nog var stadens enda tonåriga medlem av fågelskådarföreningen blev inte mobbad eller retad. Långt ifrån alla som går i slitna, ärvda kläder råkar illa ut för det. Precis som andra skrivit beror det på gruppdynamiken, på hur medvetet skola/förskola arbetar med barnens beteende mot varandra och på hur föräldrarna behandlar sina barn (både de som retas och de som blir retade). Väldigt många barn råkar någon gång ut för att bli lite retade, men sedan beror det på omgivningen och uppfostran om det ska bli en engångsgrej eller verklig mobbning.

Jag är adopterad från sri lanka.. har tre barn med vanlig svensson kille :))
Ger inte ngr råd längre här på fl men jag kan bara säga va min underbara dotter sa härom dagen när hon blev retad för sin hudfärg.. Hon är 6 år..

En unge kom fram och kalla henne negerJ..
Min tjej bara log och sa att.. - alla barn är lika vackra oavsett hudfärg!
Och så fortsatte hon leka med sin kamrat.

Fröken som stod en bit bort och hörde ingrep ald då hon klarade upp situationen själv och ungen som va sa det blev helt ställd :))
Tycker det är så bra sagt och så starkt sagt av henne. Det är ju en självklarhet tycker hon att alla är lika vackra.

Vilken cool dotter du har! Hon kommer att klara sig bra i livet.

Ja jag är inte orolig över henne. Hon har fötterna på jorden och kommer klara sig i alla sammanhang. Jag är väldigt stolt över henne :)

Josefina, vilket underbart och sant svar av din dotter! Fast helt obegripligt vidrigt att så små barn som sexåringar ska behöva säga såna saker som din dotter fick höra Det är ju bara småbarn Vissa barn agerar verkligen märkligt och man undrar vad deras föräldrar gör åt saken... Eller vad de gjort för att få sina barn så där?! Äldsta sonen har en kompis som har så tydliga mobbningstendenser redan att jag riktigt ryser... Han är bara sex år och ser någon hur han uppför sig och stämmer i bäcken nu, när det går att göra något? Eller kommer han att vara mobbarkungen i högstadiet som ingen längre kommer att nå? Det är sorgligt att se tycker jag...

Nairobi2009, tack för boktipset! Är boken bra? Det där med självkänsla bekymrar mig varenda dag för det är ju det allra, allra viktigaste man kan ingjuta i sina barn, så det läser jag gärna mer om!

Ethi: Ja jag undrar med över föräldrarna. Min son med funktionshinder har ngr mobbare efter sig.. vi kämpar som djur för att lärarna ska få upp ögonen och ta tag i det. En lärare ringde härom dagen till en pojks pappa efter killen sparkat min son och hällt en spann vatten över honom.. Pappan svara med att -jaha? va ska jag göra åt det?
Det har hänt så ofta att min son blivit mobbad av denna kille att jag nu hota med att händer det en gång till polisanmäller jag. Det blev krismöte med pojkens föräldrar och lärare. Nu har han extra tillsyn på skolan, spec rasterna. Det är otroligt hemskt att det är små barn som har såna här tendenser men de hemskaste är absolut föräldrarna..inte alla.. en del kämpar verkligen med problemet men det finns alltid ngr föräldrar som tror deras barn är små snälla och fina barn och ald gör ngt fel.. eller så finns det de som ger dem en syn på olika barns handikapp eller hudfärg och gör det till att det är ngt onormalt.

Ethi: Det jag har läst är väldigt bra men jag har inte läst hela, lånade ut den istället =) Det är en hel del praktiska tips och övningar.

Hej. har inte läst hela diskussionen utan bara ingresstexten. Jag har en dotter som har ett fysiskt handikapp, hon saknar sin hand. (dysmeli). Vi tror mycket på att skapa ett trygg miljö från början och att hon får se att andra har likadant. Vi är med i en förening för dysmelister och det  blir ett naturligt inslag för henne. På dagis och andra sammanhang har alla accepterat hennes hand. Hon får förstås frågor men har lärt sig att hantera det genom att bara konstatera att hon har en hand på vänster och ingen på höger (om hon inte har protesen på så klart, då har hon ju två händer enligt henne).

Läste någon som arbetade som lärare vilket jag själv gör, och tyvärr får man höra mycket i klassrummen och i korridorerna och jag tycker det är jätteviktigt att vi vuxna vågar gå in och bryta och säga att man inte pratar så om den eller det. Tampas varje dag med gymnasiegrabbar som har ganska tufft språk och de har själva svårt att urskilja vad som är skoj och vad som kan såra någon.

Vet inte om mitt inlägg är till nytta men min grundtanke är att vara öppen med sina barn och våga diskutera att det finns olikheter bland människor i både utseende och hur man beteer sig (tänker på alla med större funktionshinder psykisk och fysisk). Som förälder, våga ta diskussionen när barnen pekar på bussen eller i affären, tänk på hur den som blir pekad på känner sig, de blir sälla ledsna om man kommer fram och frågar lite försiktigt än att bara misstänka att det pratas om en.

Hej, jag tycker att man skall vara ärlig mot barnet/n. Lär dem svara när andra barn frågar, förekom andra barn genom att säga att min mamma är adopterad från Sri Lanka. Jag lovar det räcker så.

De barn som kallar andra barn för t ex neger - undrar jag var de har fått det i från - sina föräldrars dåliga vokabulär?

Jag är adopterad fast ifrån sydkorea och min man och barnens far har de nordiska färgerna och dragen. Barnen har endel asiatiska drag, så det syns på dom att jag inte är född här. Det är inga av deras kompisar som har varit direkt elaka pga detta, däremot har lärare i skolan sagt endel plumpna saker, tex frågat vilken religion dom har eftersom dom inte är svenska osv. Det kan jag tycka är väldigt fel för mina barn förstog ingenting och blev väldigt förlägna.. Men man kan bara pränta in i dom att dom är bra som dom är och att alla har lika rätt till att bo här oavsett hud- och hårfärg.