Får man adoptere om man er/har vært deprimert?

Om hon fortfarande är deprimerad så har jag svårt att se att hon skulle få ett medgivande.

Jag tycker också att det låter osannolikt. För att få adoptera måste man uppvisa läkarintyg och står det då något om så pass allvarliga problem att det handlar om psykakuten så blir det nog inget medgivande. Skulle hon på något sätt lyckas övertala utredaren och få nämnden med sig så är det ändå inte troligt att hon får något barn. Att adoptera som ensamstående är svårt nog om man är fullt frisk. Men att hitta ett land där man blir godkänd trots att man både är ensamstående och har haft svåra problem med depressioner är nog i det närmaste omöjligt.

Den socialnämnd jag sitter i har en gång, efter långa diskussioner, godkänt ett par där den ena parten hade varit deprimerad mer än fem år tidigare. Dock hade den personen, såvitt jag vet "bara" behövt medicinera, men inte varit på psykakuten. Den andra parten var fullt frisk. Det ansåg vi låg rätt nära gränsen för vad vi kunde acceptera. Jag vet inte om det paret någonsin fick något barn. Det är inte säkert att ens de, som par, kunde hitta något land som ville låta dem adoptera.

Ja man får adoptera om man varit deprimerad. Eftersom man inte kan vara anonym här går jag inte in på detaljer, men både jag och min man har depression och antidepressiva mediciner i bagaget med allt vad det innebär.

Det beror väl på om man berättar.  Vår läkare var väldigt snabb i sin undersökning. Kändes mest som en formsak där han ville hjälpa oss. Han hade lätt missat ev depression.  

Fast en depression man varit sjukskriven för under de senaste tio åren skall inte missas numera eftersom soc (medgivandeutredaren) enligt riktlinjerna skall be ut sjukskrivningar för de senast 10 åren från fsk.

Men kan det verkligen vara så att om jag som är 25 år var deprimerad och sjukskriven en kort period när jag var 16-17 år inte får adoptera med min sambo sedan 9 år tillbaka??, jag var ju bara ett barn..??

Just för att du var så ung när du hade din depression så är det möjligt att du skulle kunna få medgivande för adoption, särskilt om du låter det gå ytterligare några år och kan visa att du inte haft några besvär sedan tonåren. Men sedan gäller det att hitta ett land som godkänner dig och det blir betydligt svårare. Idag finns det så gott om vuxna som önskar bli föräldrar genom adoption att barnens ursprungsländer kan ställa höga krav. De vet att det finns många som står i kö för att få adoptera. Om de - för att vara på den säkra sidan - säger nej till någon som varit deprimerad, så blir inget barn utan familj. Det är bara att vända sig till nästa i kön. Det låter kanske hårt, men det är så det fungerar.

Likaväl som jag tycker synd om de vuxna som kanske aldrig får något barn bara för att de mådde psykiskt dåligt under en kort period för länge sedan, så förstår jag barnens företrädare i ursprungsländerna. Det är inte lätt för dem att sätta sig in sjukvårdsystemet i varje enskilt land där det finns människor som vill adoptera. De vet inte vad som krävs för att få en diagnos i just Sverige. Det är inte heller säkert att de som gör upp reglerna själva är så insatta i psykiatri. De vet kanske inte vad som går att bota, vad som kan vara tillfälliga problem och vad som kan återkomma när som helst. Försäkerhets skull säger de därför nej till allt som på något sätt verkar vara psykisk sjukdom. De barn de företräder har redan haft en tuff start i livet. Barnen har varit med om många separationer, kanske sett hemska saker eller blivit misshandlade. De ska inte dessutom riskera att få föräldrar som är psykiskt sjuka.

Om du menar allvar med att vilja adoptera tror jag ändå inte att det är kört för din del. Vänta tills det gått mer än tio år. Då syns inte sjukskrivningen på de utdrag som används i utredningen. Dessutom kan nog både du och utredaren vara ganska säkra på att problemen var tillfälliga och att du därför inte kommer att bli sjuk igen. Alltså har du goda möjligheter att få medgivande och att ha en utredning där det inte framgår att du någonsin varit deprimerad. Jag tycker inte att man ska ljuga eller mörka saker för utredaren. Men om utredaren inte tycker att det behöver nämnas i utredningstexten så är det en annan sak.

Tack för svaret!, jag är 26 nu och denna korta period av lätt depression inträffade ju alltså när jag fortfarande gick i skolan å jag var bara sjukskriven halvtid under kanske några månader, så jag vet inte om jag fick pengar av försäkringskassan.., jag hade ju studiebidrag från skolan.., anledningen till att jag blev lite deppad var att jag hade haft en kille då som var otrogen å behandlade mig som skit, sen så visste jag inte riktigt vilket gymnasieprogram jag ville gå å velade lite med det..., det slutade med att jag blev undersköterska och nu har jag arbetat inom äldrevården i ca: 8 år, träffade en ny kille som jag nu varit tillsammans med i 9 år och vi ska gifta oss till sommaren, har hus och båt och vi lever ett helt normalt och lyckligt svenssonliv..., kan inte riktigt förstå hur de ska kunna hitta mina gamla journalanteckningar från slutet av tonåren.., har de tillgång till alla journaler från alla olika vårdcentraler och dylikt!?? MVH!

Undrar om man fortfarande kan skriva i denna tråd?