Hej!
Jag tycker att du har gjort en mycket fin och nyanserad beskrivning av er 3-årige son.
Det första jag vill säga till er är att jag inte tror att det finns någon som helst anledning att oroa er för hans känslo- och tankeliv.
Du beskriver att han blir arg, känner sig kränkt, sätter gränser, blir ledsen och känner oro och dessutom att han har en rad för sin ålder kloka tankar och frågor. Han har alltså ett rikt känsloregister och det är ganska ovanligt att barn i den här åldern kan verbalisera, dvs sätta ord på känslorna. De har helt enkelt ännu inte någon uppfattning om vad det är att älska någon.
Er son har sin personlighet i vardande och den ser ut som du har beskrivit. Du säger också att du var nog likadan. Det är inte så otroligt, men han kanske är det lite mer eller lite mindre. Vårt genetiska arv är individuellt från person till person.
Som föräldrar hjälper och stödjer ni er son i hans fortsatta utveckling och ni är hans viktigaste förebilder. Det ni gör kommer han också till stor del att göra.’
Det som är viktigt är att ni lär känna just den lilla person han är och ger honom både respekt när han säger nej och stöd att sätta ord på känslor han inte ännu vet vad de står för.
Jag tycker han uttrycker sin kärlek till er på ett fint sätt när han säger att han aldrig vill dö utan alltid vara tillsammans med er. Ett bra svar (för en 3-åring) kan då vara att vi också vill vara tillsammans med dig alltid. Det mer krassa svaret att vi alla ska dö är han alldeles för liten för att förstå. Det är för övrigt många av oss vuxna som inte förstår det heller.
Så oroa er inte, utan lär känna honom, var med honom och fortsätt stödja honom i hans utveckling så kommer det att gå jättebra.
Lycka till
Margit
