Jag upplever att "svärmor" gör sig obekväm, öppet ignorerar våra riktlinjer och önskemål kring barnet men också att detta upprepar sig i hennes relationer med andra. Hon trivs helt enkelt att jävlas med folk. Jag kan emellertid inte acceptera att hon inte är rädd om barnet eller respekterar att visa vaksamhet och försiktighet i situationer som faktiskt föranleder det, ej heller medvetet utsätter det för risker. Vågar inte låta henne veta något snart längre då hon genast väljer tvärtomvägen, med också ett stort leende. Ej heller lämna barnet ensam med henne, bara en intuition jag har. Varför gör hon detta mot mig, mot barnet? Eller gör hon inte alls detta, om jag inte är med? Klarar mig från det mesta med ett pokerfejs men har ibland också valt att konfrontrera henne med vad det faktiskt är hon gör. Hon svartmålar och förtalar mig då genast. Helt nyligen ringde jag upp alla hon kontaktat och sagt att hon o dom, ja ingen av dem fick träffa barnet, för mig. Hon hade då lämnat paket från dem till barnet, till mig på vår gemensamma arbetsplats mitt i natten trots att hon har gångavstånd till vår bostad. Jag valde att ta konflikten hon sökte där på jobbet inför arbetskamrater och uppmanade henne att gå hem och lämna presenterna själv och samtidigt träffa sitt barnbarn innan det skulle glömma bort henne helt och sluta ljuga för sig själv och andra. Jag kan stå ut med att hon är som hon är och har andra som ställer upp ibland med barnet. Känner inte att relationen med henne är särskilt dyrbar men tycker att hon har ett ansvar som farmor att "skärpa sig" och inte hålla på o larva sig som hon gör..Vill hon mig eller ännu värre,
barnet något illa.. när hon gjort en del saker, har jag frågat henne men hon bara tiger som om hon inte vill kännas vid att hon gjort detta. Nej, hon bryr sig självklart inte om vad barnets pappa, sonen, säger o tycker heller...det känns obehagligt. Hur ska vi bemöta/hantera henne i detta och behöver jag vara rädd att ngt allvarligt ska inträffa?
