När jag och min nuvarande sambo träffades så var jag förlovad och bodde i hus med en annan. Vi skulle bara ses som vänner men när vi träffades så var det som blixten slog ner och något bara klickade.
Det var sen en jobbig tid, först innan jag bestämt mig för att separera med min blivande och sen innan jag fick tag i lägenhet med mera. Mitt i allt detta så visar det sig att jag var gravid (Och han var enda möjliga pappan till detta). Trots vi knappt kände varandra så ville båda behålla. När jag fick min egna lägenhet så bodde vi där gemensamt, han hade kvar sin men han var alltid hos mig. Vi kände oss halvt tvingade att få det fungera. Och det blev tufft, det blev bråk, sura miner, svartsjuka. Och jag kände inte att han hade större intresse för graviditeten utan kändes mer som jag fick tinga honom till saker. Han ville inte prata med magen och enda gången han kände på min mage var när jag lade hans hand där, aldrig något spontant.
I oktober fick vi en lägenhet som blev vår, vårt förhållande kändes jobbigt och jag saknade den kärleken som en gång fanns och som var så stark, den försvann så fort. Jag försökte förklara hur jag kände men hur många löften där än kom om bättring så skedde inget. Vår son föddes och det var verkligen underbart. tyvärr föddes han via akut kejsarsnitt där jag blev sövd så inte ens vid förlossning fick vi kämpa ihopa utan jag fick ligga ensam i ett rum och han sitta med vår son i famnen i ett annat.
Och än idag känns det inte bra, där fattas kärlek, kärlek som jag är i så stort behov av. Om någon skulle fråga mig ifall han älskade mig så hade jag inte kunnat svara på frågan för jag vet inte. Han säger det men jag känner det inte. Enda gången han pussar mig är när han ska gå eller kommer hem aldrig något spontant. Det är så kärlekslöst så det finns bara inte.
Vi har varit och pratat med en profficionell inom området några gånger men då sambon inte tyckte det gav något så har vi slutat gå dit. Vi har pratat om att vi skulle behöva bo isär, men det känns väldigt drastiskt att skaffa en lägenhet vars för en stund och sen flytta ihop i en annan igen speciellt då vi båda hatar att flytta (ingen har råd att ensam bo kvar i lägenheten vi har idag).
Jag kan komma med tusen förslag på vad vi ska hitta på men oftast duger inget då HAN inte vill detta. Det känns som det hela tiden är han han han och hans vilja. Om han kommer med förslag så ger jag det en chans och säger inte nej i tid och otid. tyvärr kommer han sällan med förslag heller så det känns som han inte ens vill göra saker ihop med mig. När han hade semester i 3 veckor så bara jag längtade tills han skulle börja jobba igen.
Och trots detta så älskar jag honom. Jag älskar honom så högt och jag får verkligen panik av tanken att vi skulle separera. Inte så att jag inte klarar mig själv, det är minsta problemet, utan just för jag behöver honom. Mitt hjärta och kropp skriker efter honom.
Finns där något mer vi kan göra? Utan att ta till profficionell hjälp som min sambo ändå inte har något intresse av
