Lever i ett gift förhållande där kärleken från min sida helt tagit slut. Beror mest på min mans tomma löften om att dra in på alkohol. Det ska festas var fredag o lördag o det slutar allt som oftast med scener. Tex uttalande som att jag är dum i huvudet, knäpp, skulle passa bättre bland utvecklingsstörda. Ett par gånger har han tagit tag i mig så jag fick blåmärken på armar o ben. En gång skulle han kasta ut mig från vår gemensamma bostad (hus).
Nu har jag börjat påtala att så här vill jag inte fortsätta leva. Våra barn som numera är stora vet en del och de ringer ofta mig på helgerna för att förvissa sig om att jag har det bra och att inget fel händer.
När jag nämner skilsmässa säger min man att han älskar mig och att vi ska göra ett nytt försök. Som om det inte har hänt förut.... Minst femtielva gånger. Fungerar inte längre känns det som.
Några gånger har han antytt att han skulle ta sitt eget liv om jag lämnar honom.
Jag är 48 år och känner att jag lever ett liv jag inte lever för min egen skull längre, men att det är svårt att ändra.
Jag är ekonomiskt oberoende så där är det ju inga problem, men ändå känns det svårt.
Jag har även sagt till honom att älskar honom det gör jag inte längre, men han vill ändå att vi ska leva ihop.
Livet börjar kännas bortkastat.
Råd??
Inte familjerådgivning för det vägrar han.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-08-30 18:03
När andra längtar till fredag och helgen längtar jag snarare till måndag morgon när jag får åka till jobbet....
Han påstår hela tiden att det är jag som provocerar fram det han säger och gör dumt emot mej.
När det ska bli lugnt söndagmorgonen slutar det ju som oftast med att jag det är jag som får be honom om förlåtelse för att "jag burit mig dumt åt" bara för att stilla husfriden den helgen....
